Fredriksson har beskrivit den här som den bästa bok hon skrivit, och jag är beredd att hålla med.
I Den som vandrar om natten möter vi Anjalis, en kaldé vars far var en av de tre vise männen som sägs dykt upp vid kristusbarnets födsel. Han vandrar genom världen, och möter en dag en pojke – Marcus – som han blir lärare och vän till. Marcus är blind, på grund av föräldrars hat och omvärldens oförmåga att älska honom. De slår sig samman och Anjalis lär Marcus bit för bit att ta sig ur hatet och föraktet.
Den är vacker, oanad och såpass medryckande att man kan läsa natten lång utan att tröttna. Den utspelar sig i en tid som i historien fått stor betydelse för hela västvärlden, och här speglas det i en helt annan tappning och tolkning. Det är det Marianne Fredriksson gör absolut bäst, bibeln ur ett annat perspektiv. Överraskad blir du, när det äntligen går upp för dig den stora hemligheten som liksom vakar lite i bakgrunden genom hela boken.
Läs och begrunda – och fortsätt gärna med samlingen Paradisets barn eller bara Enligt Maria Magdalena.
