Ek gör det igen. Jannica Brandt är tillbaka och reder ut ett brutalt mord på en advokat i Stockholms överklass. Men hur hänger mordet ihop med den där flickan som hoppade från bron? Och vad är det som är stulet ur kassaskåpet?
Som vanligt kastas jag in i Stockholmspolisens verklighet, och de korta kapitlen gör att jag hela tiden tänker att jag bara ska läsa ett enda kapitel till. Och det blir aldrig bara ett. Jag vill veta vad som sker härnäst och har svårt att slita mig.
Brandt som karaktär är självständig och kaxig, och möter en snygg kontrast i kollegan och sambon Patriks lugn och relationsivrande – vilket blir ett behagligt möte mot de brutala mord och den stress och jakt som till och från får pulsen att rusa. Visa scener i boken är så välskrivna och vidriga att jag mår illa och jag fick be min man läsa för att jag inte riktigt orkade. Men hämnden är sannerligen ljuv…
I stort – en gripande deckare med raskt tempo och målande språk, med en otippad twist på slutet som jag aldrig hade listat ut i förväg. Som alltid.
Morrigan Crow är ett förbannat barn. Hon är född på mörkerafton och dömd att dö på sin elfte födelsedag. Hon är också, enligt alla andra, ansvarig för allt hemskt som händer i närområdet. Allt från dödsfall och skador till misslyckade skördar. Mycket av hennes tid spenderas med att skriva ursäktsbrev och hennes pappa betalar skadestånd gång på gång.
Med döden nafsande i hasorna, på hennes elfte födelsedag och också dödsdag, dyker Jupiter North upp i hennes vardagsrum, redo att ta med henne till sin lärlingsplats. En lärlingsplats mitt i det fantastiska Nevermoor. North har valt henne ut henne att bli en medlem i Wundersamfundet, en mystisk grupp som styr mångt och mycket i den mystiska fria staten. Nu ska hon utsättas för 3 svåra prövningar, medan hon spenderar året på det magiska hotellet som North äger.
Med ett flytande språk, en så mysig värld att jag gärna flyttar in direkt och ett spänningsdrag som gör att jag inte vill sluta läsa (lyssna) är det här höstens charmigaste bok. Det är flygande paraplyliftar, klättrande spindlar, en julscen som får den värsta grinch att bli frälst – ihop med ett magiskt hotell som anpassar rummen efter ägaren och en skum typ som smyger runt i skuggorna. Nevermoor har liksom allt. Skrivet för barn mellan 9-12 men lämpar sig för exakt alla. Läs, läs, läs!
Jag är helt besatt av den här bokserien. H e l t fast i de sex systrarna, uppkallade efter pleiaderna, och deras sökande efter sitt ursprung.
Första boken heter just ”De sju systrarna” och är Maias bok. Maia, den äldsta av Pa Salts adopterade döttrar, får efter faderns död en ledtråd. En koordinat och ett citat tillsammans med ett brev från sin älskade far. Ledtråden tar henne till Rio de Janeiro och Brasilien, där ett nytt äventyr uppenbarar sig för den tidigare hemmasittaren.
Samtidigt får vi följa Izabella, en dotter till en nyrik kaffeodlare i 1920-talets Rio. Mitt under la belle epoque i landet. Izabella är bortlovad med sonen till en av stadens äldsta familjer – men får åka med till Paris för att följa skapandet av Rios egen jätteJesus… Hur hör den berättelsen ihop med Maia? Vad händer sen? Kommer hon finna sin familj?
Som sagt – jag är besatt av systrarnas sökande efter historien. Riley lyckas på ett snyggt sätt binda ihop historia och nutid, och ger en inblick i livet som kvinna i olika delar av världen i andra tider än nu. Min kunskap om det brasilianska 20-talet var innan den här boken obefintlig, men efter att ha dansat på Rios gator, åkt till landstället och även besökt kåkstäderna så känns det som jag varit där. Jag tycker att det är välskrivet, beskrivande och medryckande. Jag gråter, skrattar, ryser ihop med huvudkaraktärerna.
Men det är en sak som ligger och moler lite i mig. Det är det här med blod över uppväxt. På något sätt tycks alla karaktärerna komma ”hem” och bara känna sig ”hemma”. De kanske träffar en släkting och känner AUTOMATIIISKT att de bara höööör ihop. Är det så verkligen? Är blod tjockare än vatten? Systrarna de haft hela livet tycks liksom förlora betydelse litegranna så fort de finner sitt ”riktiga” hemland, hemstad, familj. Och det känns lite… fel… Så med det etiska krånglet i min själ går jag vidare och läser bok nummer fem…
Jag tror att det är få som att missat att det släpptes en bok till i Hungerspelen-världen i början av sommaren.
Balladen om sångfåglar och ormar är en så kallad prequel till Hungerspelen-böckerna och utspelar sig runt tioårsjubileumet för denna mysiga, charmiga tävling där – för den som inte vet – 24 barn skickas in på en arena för att på ett sätt eller ett annat försöka ta död på de övriga och vara den sista överlevande. Huvudkaraktären är Coriolanus Snow, han som senare kommer bli president över hela Panem. Han sitter i en smutsig och fallfärdig lägenhet när boken börjar, täckt med släktstolthet och blodsarv. Kriget har lämnat honom och hans kvarvarande familj med nästan ingenting, och den nya staden tar bit för bit över de gamla ättelinjernas bostäder och makt.
Coriolanus och hans klasskamrater får inför det tionde hungerspelen i uppdrag att handleda varsitt av de utvalda barnen från distrikten i tävlingen i hopp om att det kommer hjälpa till att engagera huvudstaden i tävlingen. Coriolanus får till sig den karismatiska och färgglada Lucy Gray Baird som sin tävlande, och kommer att slåss hårt för att få henne att överleva de grymma prövningarna på den primitiva arenan.
Förväntar man sig en annan hungerspelen så kommer man bli djupt besviken. Det här är en djupt etisk bok om själva konstruktionen bakom spelet, om hur man lockar in människor för att se på något som egentligen är sjukligt och vedervärdigt. Det är en berättelse om kärlek. Om att välja sida. Om att kämpa sig upp från botten. Om att skapa en ny värld, men kanske inte till det bättre… Det är här alla sånger får en förklaring. Jag fullkomligt älskade att få alla förklaringar, att diskutera det etiska och få en gråskala på bokens ondska.
”I wouldn’t say he’s a hero, nor would I say he’s a villain; it’s more complex than that.”
Ljudboksinläsaren Santino Fontana om den unge Coriolanus Snow
Min läsutmaning i år tycks fyllas bit för bit, trots allt! Vilka har jag nu lyckats kryssa av….
En bok som ska bli film/serie under 2020.
En klassiker av en kvinnlig författare. Mio min mio – Astrid Lindgren
En bok som funnit augustpriset.
En historisk roman. De sju systrarna – Lucinda Riley (delvis historisk, right?)
En bok med grönt omslag. Balladen om sångfåglar och ormar – Suzanne Collins
En bok som utspelar sig under 1920-talet!
En bok som är nominerad till Årets bok 2020. Där kräftorna sjunger – Delia Owens
En feelgood. En sommar i Devon – Lucy Diamond
En bok som påbörjades 2019. Meet me at the Cupcake Café – Jenny Colgan
En bok publicerad 2020. Ödesmark – Stina Jackson
En bok som utspelar sig på en plats jag själv besökt.
Jag behöver alltså hitta: En bok som ska bli film/serie i år, en bok som vunnit augustpriset, en bok som utspelar sig under 1920-talet och en bok som utspelar sig på en plats jag besökt… Har du något tips?
Malin, på ytan gift med byns snyggaste karl med fina barn och en härlig bondgård att leva på, är faktiskt inte särskilt lycklig. Hon saknar korna som inte längre står i ladugården, hon saknar barnen som flyttat hemifrån – och mest av allt saknar hon närheten till sin man. Av en slump glömmer hon det där dagboksinlägget hon skrev om sitt olyckliga liv i en bok, som hon lämnar in på bokbussen…
Erik å andra sidan har precis lämnat storstaden för den mindre orten, efter ett hårt uppbrott och vägskäl i livet – och råkar av hitta några utrivna sidor ur en anteckningsbok i sin lånebok…
Här börjar en brevväxling, som kanske leder till något mer…?
Det är något oerhört charmigt i dessa två vuxna människor som sakta men säkert finner varandra, brev för brev. Det må vara lätt och lite larvigt ibland, men kärleksdrypande och samtidigt oerhört realistiskt och lättigenkänligt. Vem vet, kanske hamnar vi alla där en dag?
Alltså, Tesslas mamma kan vara den roligaste boken om trots jag någonsin läst. Jag kan svagt minnas att jag lånade den från bibblan när mitt äldsta barn var runt 2 kanske, men min minsta fick den (av mig) i ettårspresent och jisses så vi skrattar när vi läser den. Ja, kanske inte ettåringen då – men jag och treåringen. Och min sexåring också, faktiskt, för den är ju så fånigt fnissig.
Tesslas mamma vill alltså inte, vill inte gå hem eller klä av sig eller bada eller sova ensam utan minst 200 sånger. Tessla däremot kommer gång på gång på kreativa lösningar på problemen a la världens bästa superförälder (blir oerhört avis på den kreativa hjärnan och önskar att jag själv hade både tålamodet och kreativiteten att komma på att göra maskar av smörjen och leka hund upp för trappan).
Det blir alltså både kreativt, fnissigt och dessutom en bra påminnelse om hur man kan bryta de där onödiga fajterna nog fler än jag ibland kan finna sig i.
Ett inte helt nytt tips, men värt att lyfta ändå. Läs och njut!
Sommaren 1955 invaderas pensionat Miramar nära Båstad av bin. Sjuttonåriga Veronika har sitt livs första romans med konststudenten Bo, som tagit in på ett rum på pensionatet.
Sommaren 2019 befinner sig relationscoachen Ebba på fallrepet efter en offentlig skandal och försörjer sig numera mest på att konstruera korsord. Hon åker till Bjärehalvön för att skriva en artikel om livslång kärlek — men den 80-åriga kvinna hon intervjuar visar sig istället ha en annan historia att berätta, den om en ungdomskärlek som försvann.
Två kvinnors öden flätas ihop, och långsamt tar en vänskap över generationsgränserna form.
Tistelhonung är en somrig historia om en halvt nedbruten Ebba som åker till kusten för att skriva om kärlek, trots att hon själv precis fått hjärtat krossat och är på gränsen till förfall. I intervjun möter hon Veronika, som spenderat nästan hela sitt liv ihop med sin nu döde make. Men det är inte den berättelsen hon berättar. Istället blir det en jakt på ungdomskärleken Bo.
Det här var en ganska typisk sommarbok. Mörker och ljus med en ”feel good-twist” på slutet, ni vet en sån där TA VARA PÅ LIVET OCH ALLTING KOMMER BLI BRAAAA TILL SLUT-grej som är härlig och lämnar en liten ljusglimt i själen, och miljöerna är härliga att läsa om. Det konstnärliga i boken uppskattar jag lite extra pga fd konststudent (det ni) men i övrigt är boken lite mäh. Alltså, inget bestående intryck – men en trevlig bok att läsa/lyssna på i trädgården bland blommorna.
I år har jag som mål att faktiskt läsa några av Årets bok-nomineringarna med glädje. Den första blev Stina Jacksons Ödesmark.
”Vårvintern håller sitt grepp om Ödesmark, den lilla byn utanför Arvidsjaur. Flera av gårdarna är övergivna, lämnade åt ett långsamt förfall. I ett av husen bor Liv med sin gamla pappa Vidar och tonårssonen Simon. De utgör en säregen familj, Liv känner grannarnas blickar, på samma sätt som hon känner kundernas stirrande när hon jobbar kvällsskift på bensinmacken. Alla tycks fråga sig varför Liv har stannat med sin pappa, vad som håller henne kvar i detta bortglömda hörn av Lappland. Människor pratar om Vidars förmögenhet, om hur rik han borde vara efter alla sina skogsaffärer och vilket lätt villebråd familjen är …”
Ödesmark är en lågmäld, dyster och underskön beskrivning av mörkret i den norrländska skogen. Naturbeskrivningarna varvas med en trovärdig berättelse om mörkret i en kvinnas själ, att vara fast där en bor, i att följa både barnet och den vuxna kvinnans kamp för frihet och hur det är att bryta sig fri. Vem är egentligen skyldig till brottet som boken cirkulerar kring? Vem är egentligen fri från skuld? Vad är frihet?
Det är så mycket mer i den här boken än vad det verkar vara på ytan och trots att det är över en månad sen jag lyssnade på sista sidan så har mörkret inte riktigt släppt mig, vilket ju är ett fantastiskt betyg på en bok. När du inte riktigt kan sluta tänka på den. Läs den!
För några veckor sen landadeKari Melanders debutbarnbok Räven som inte kunde hålla färgen i min brevlåda efter lång, förväntansfull väntan.
För några år sedan läste jag ju hennes När mänskligheten var ett misslyckat hajbett från att bli svensk och skrattade gott. Nu läser jag och barnen om räven och skrattar gott!
I Räven som inte kunde hålla färgen får vi följa en liten hungrig räv i jakten på mat. Varje steg av matjakten leder dock till en ny färg på pälsen när räven trillar ner i spenatsoppan, hamnar i ett kar med skokräm (kokräm? låter gott!) eller blir rullad i blåbärsriset. Språket är på rim och flyter på perfekt att läsa högt för barnen, som dessutom bett att få läsa boken ungefär 17 gånger om dagen sen vi fick hem den. Ett mycket vältummat provexemplar, så att säga.
Illustrationerna är dessutom välgjorda, färgsprakande och lättförstådda och passar perfekt ihop med texten – samtidigt som fotstegen på sidorna gör det lite extra roligt att följa med.
Det är en bok som rekommenderas starkt, och när jag plockar fram den igen kommer barnen jubla.
I år väljer jag att inte följa någon annans läsutmaning, utan att hitta en egen. Det är inte så många kategorier, men lite lagom många för att jag ska orka med.
En bok som ska bli film/serie under 2020.
En klassiker av en kvinnlig författare.
En bok som funnit augustpriset.
En historisk roman.
En bok med grönt omslag.
En bok som utspelar sig under 1920-talet!
En bok som är nominerad till Årets bok 2020.
En feelgood.
En bok som påbörjades 2019.
En bok publicerad 2020.
En bok som utspelar sig på en plats jag själv besökt.
Jag har under de senaste veckorna slukat ett par feelgood-böcker/chick lit-böcker med svenska författare/vad de nu kallas. Först lyssnade jag igenom Julia och Jack av Anna Lönnqvist. Sen läste jag Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam.
Snabba genomgångar av böckerna.I Julia och Jack är Julia med sin gifta pojkvän i New York. På storstadens gator träffar hon sitt ex. Jack. Med sin nya tjej. Mitt i New York?! Utifrån det här snurrar en ganska snurrig historia om Julia, uppbrottet med Jack, sin pojkväns fru och barn, relationen med systern och de döda föräldrarna, en gammal kompis från förr, jobbet och den nya kontakten med exet ut sig.
Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul var en bok i samma stil, men med annan story. Lisbeth, ca 35 år, jobbar som lärare i lilla Frillesås. I snön sitter hon och säljer torra lussekatter, suktar efter den där snygge ridläraren Jan och tänker på sitt ex Harry. Som från ingenstans dyker upp samtidigt som rören i köket börjar lukta avlopp och frisörkompisen Saras systerdotter förstört hennes frisyr. Dessutom har rektorn på skolan anställt nån stroppig skidstjärna som ska ta hennes roligaste lektionstimmar. Dom ska dessutom åka på en resa till Österrike ihop? Vad gör då Lisbeth? Jo, men lurar med sig på Österrikeresan – trots att hon knappt kan åka skidor…
Alltså, i teorin är det inget fel på nån av böckerna. De är lättsamma, flirtiga och charmiga med lite pirr i magen. Hjärnansträngningen däremot blir lite för stor för att båda författarna blandar in SÅ MÅNGA OLIKA TRÅDAR. Det är missfall och ex, jobb, föräldrarelationer, avundsjuka, kompisar med problem, lögner och hittepå i en enda stor jäkla röra och trots att alla trådar på nåt sätt avslutas så blir det för mycket att hålla i huvudet. För mig åtminstone. Det här är något jag tycker skiljer sig från t ex de brittiska feelgood-romanerna (tänk Sophie Kinsella, Mhairi McFarlane, Sheila o’Flanagan osv) – som är lite mer ”enkelspåriga” med stort fokus på EN fråga. Ja, i regel byggandet av en relation till en snubbe. Men i de svenska motsvarigheterna blir det liksom alldeles för mycket olika saker. Rörigt, snurrigt och 90 % hade nog kunnat skalas bort.
Varför är det såhär? Och varför är det ingen som är med och skaaalar?
Årets bästa bok: Vinnare av årets bästa bok går till.. Tatueraren i Auschwitz. Jag har läst en del böcker i år, men mörkret och hoppet i den här boken sitter kvar i själen. Det var boken jag åkte med till en arbetskamrat för att bolla möjlighet att använda i undervisningen, som jag inte kunde sluta prata om på flera veckor. Boken utspelar sig under förintelsen, och vi följer en man som lyckas ta sig igenom levande – genom tur, mutor och att -tyvärr- ibland trampa över sina medmänniskor. Trots detta en medmänsklig bok med hjärta och värme, mitt i det mörkaste mörka.
Årets nyupptäckta författare: MHAIRI MCFARLANE! När jag var nyförlöst och dimmig i hjärnan sträcklyssnade jag på ALLA böcker av McFarlane med stort nöje. Romantiskt, lite småfjantigt – men också trovärdigt och välskrivet på ett sätt som varken Jenny Colgan eller Victoria Brownlee (t ex) lyckas med. Dessutom så mycket fjärilar i magen.
Årets barnbok: Åh… Den här var svårare. Vi har läst miljontals böcker i år (känns det som) men bland de bästa är nog På rymmen i rymden av Julia Donaldson – en Romeo och Julia-historia om en Splöd och en Splå som absolut inte får fatta tycke för varandra, men det blir så ändå. De rymmer iväg, och familjerna följer efter genom planeterna. Under året iväg inser de att de där andra nog inte är så annorlunda, utan ganska bra och att deras olikheter ger styrka. Dessutom helt på rim.
Med bara några få dagar kvar tills årsskiftet och nytt decennium tänkte jag sammanfatta årets läsning i antal, nummer och siffror. Jag funderar nog också på vilket som blev årets bästa läsupplevelse, och årets bästa bokminne. Sen blickar vi framåt. Vi börjar med listorna!
Slutförda böcker:
Jag kommer hem igen till jul – Joanna Bolouri
Zelda, ”allt är normalt” – Lina Neidestam
Armada – Ernest Cline
Wildcard – Marie Lu
En liten hattaffär på hörnet – Marita Coulon-McKenna
A court of thorns and roses – Sarah J. Maas
A court of mist and fury – Sarah J. Maas
Det lilla bageriet på strandpromenaden – Jenny Colgan
Sommar i det lilla bageriet på strandpromenaden – Jenny Colgan
Jul i det lilla bageriet på strandpromenaden – Jenny Colgan
Sommar på den lilla ön i havet – Jenny COlgan
Föda utan rädsla – Susanna Heili
After – Anna Todd
After we colided – Anna Todd
Stjärnklart – Lars Wilderäng
Och sen var hon borta – Lisa Jewell
Det kommer aldrig vara över för mig – Mhairi McFarlane
You had me at Hello – Mhairi McFarlane
Finns det en så finns det flera – Mhairi McFarlane
Från och med du – Mhairi McFarlane
Det är inte jag, det är du – Mhairi McFarlane
Jag ringer mina bröder – Jonas Hassen Khmiri
Lethal White – Robert Gailbraith
Varje steg du tar – Lisa Jewell
Mördande lögner – Christina Gustavsson
Coffin Road – Peter May
Tatueraren i Auschwitz – Heather Morris
The fishermen – Chigozie Obioma
Gileads döttrar – Margret Attwood
En cirkel av sten – Elly Griffiths
Amanda’s wedding – Jenny Colgan
Europa Pandemus – Peter Westberg
Mörkret inom honom – Andreas Ek
Paris. Kärlek. Ost. – Victoria Brownlee
Sambo på försök – Beth O’Leary
Dolda spår – Ida Axelsson
Svart skugga – Ida Axelsson
Falskt namn – Ida Axelsson
24 goda gärningar – Jenny Fagerlund
Påbörjade böcker, men icke avslutade (i urval):
Högre än alla himlar – Louise Boije Af Gennäs
Rich boy – Caroline Ringskog Ferrada-Noli
Min historia -Michelle Obama
A court of wings and ruin – Sarah J. Maas
Tillbaka till den lilla ön i havet – Jenny Colgan
After we fell – Anna Todd
Stjärnfall – Lars Wilderäng
Om Bob Dylan – Sara Danius
Den allvarsamma leken – Hjalmar Söderberg … och säkert ett helt gäng till som inte blivit dokumenterade. Många av dessa är delar av en serie, som sen spårat ur till den nivå att jag inte orkat avsluta. Kanske pinsamt, men jag orkar inte lägga tid på böcker som inte ger mig något. Böcker jag måste kämpa mig igenom. Inte just nu.
Utöver detta har jag också läst större delen av Novellix julkalender för året, med ett fåtal böcker kvar. Favoriten Skymningslandet läste jag för barnen senast igår och bredvid mig ligger Eller: problemet är att han älskar honom av Kristofer Folkhammar.
Jag nådde inte 50 böcker i år, men istället låg jag på soffan och sov framför Criminal Minds i flera månader samt tog hand om en nyfödd. Kanske klarar jag målet nästa år, kanske inte.
När vi pratar barnböcker vill jag ge er några av mina måsten i barnbokshyllan.
Petter och hans fyra getter av Einar Norelius En bok på rim om lilla Petter och hans fyra getter som äts upp av trollet Ludenben och räddas av katten Murre Svart. Älskad klassiker som aldrig går ur tiden.
Några valfria böcker om Max av Barbro Lindgren och Eva Eriksson. Max Potta, Max Lampa, Max kaka osv osv osv i all oändlighet är en serie böcker om ett litet barn med små upplevelser som nära anknyter till de små barnens verklighet. I en hittar Max en lampa, klättrar upp på bordet och ramlar ner. Mamma blåser och tröstar och sen är sagan slut. I Max potta går han och vovven på pottan ihop. Lite finurligt och klurigt samtidigt, men lagom för en otålig ettåring.
Varför gråter pappan av Kristina Murray Brodin och Bettina Johansson (eller någon annan av känslodeckarna i serien). Känslor har vi alla, men att varje känsla kan ha så många förklaringar och orsaker som de tar upp i de här böckerna är bra att få ord på för både stora och små.
Jag har tjatat om det förut, och jag säger det igen. Anna-Clara Tidholms Knacka på, Hitta på och Ut och gå. Små, korta, mysiga böcker på rim med tydlig början och slut. Knacka på är den absoluta favoriten, för att barnet också får agera och öva färger med boken. Det är repetitivt och uppskattat av exakt alla barn jag hittills läst boken tillsammans med. Att inte bara få titta, utan också knacka och fnissa är så mysigt tycker jag. Det stämmer också överens med de övriga två böckerna som också har en lagom del overklighet med sig. De käkas gurkor och glass, aporna har kuddkrig och nallen bakar sockerkaka. Galant och klassiskt!
Ett sista tips för allas hyllor – Astrid Lindgrens Jag vill inte gå och lägga mig. Ni som läser det här och har barn har säkert hört talas om den där jäkla kaninen, elefanten och traktorn som ”så gärna ville somna”. Jag hatar dom där sabla böckerna och är också helt övertygad om att författaren har läst Astrid Lindgrens mysiga, roliga och charmiga bok om pojken som inte kan somna utan istället får låna granntantens glasögon och spana in hos djuren och hur de har det runtomkring. Inget trams, bara mys, och en bok som borde finnas i allas repertoar. Den ska vi definitivt läsa imorgon.
Vilka böcker tycker du är ett måste i barnens bokhylla?
