Historisk deckare, säger genren. Vad är då en historisk deckare? Ja, men precis som det låter är det en deckare som utspelar sig i en tid för länge sen. Närmare sagt år 1793, året efter att Gustav III skjutits till döds på maskeradbalen i ett Stockholm i maktobalans med mörka gränder, avträdeshögar och makthungrig polismakt – där hor är ett värre brott än mord och lagen inte är det minsta lika för alla.

I det mörka dåtida – och mycket välbeskrivna – Stockholm återfinns en kropp, så avskyvärt brutalt stympad att den hårdnackade Mickel Cardell har svårt att hålla kvar maten i magen. Tillsammans med den döende Cecil Winge försöker de hitta den man som långsamt avrättat denna stackars krake.

Med ett högtravande och välanpassat språk för genren lyckas Natt och Dag porträttera ett så gott som laglöst Stockholm där mörker och sprit förblindat den bäste och där sanningen går att finna bara en har tillräckligt djupa fickor. Den är lite seg att ta sig in i delvis på grund av språket, men det tar inte allt för lång tid (säg 50-60 sidor) innan jag kommer in i det och blir indragen i mörkret. För mörkt och blodigt är det. Sen gillar jag det. Jag gillar hur perspektiven skiftar och berättarrösten ändras. Jag gillar det mesta – förutom delen om flickan som döms för hor och hamnar på spinnhuset. Jag förstår inte vad den gör i berättelsen, den tillför inget mer än en intressant insikt i hur jäkla illa kvinnor behandlades (skräll) och det känns som ett sätt att få in ”kvinnohistoria” (hatar begreppet men..) i boken. Intressant – ja – men tillför absolut nada till historien förutom ett samvete.

Läsvärd och jag förstår definitivt varför den kan bli årets bok i år ändå.