9-12 år · Böcker · Fantasy · För mindre människor · Tonårsromaner

Morrigan Crows magiska förbannelse, Nevermoor del 1- Jessica Townsend


Årets mysigaste bok?!

Morrigan Crow är ett förbannat barn. Hon är född på mörkerafton och dömd att dö på sin elfte födelsedag. Hon är också, enligt alla andra, ansvarig för allt hemskt som händer i närområdet. Allt från dödsfall och skador till misslyckade skördar. Mycket av hennes tid spenderas med att skriva ursäktsbrev och hennes pappa betalar skadestånd gång på gång.

Med döden nafsande i hasorna, på hennes elfte födelsedag och också dödsdag, dyker Jupiter North upp i hennes vardagsrum, redo att ta med henne till sin lärlingsplats. En lärlingsplats mitt i det fantastiska Nevermoor. North har valt henne ut henne att bli en medlem i Wundersamfundet, en mystisk grupp som styr mångt och mycket i den mystiska fria staten. Nu ska hon utsättas för 3 svåra prövningar, medan hon spenderar året på det magiska hotellet som North äger.

Med ett flytande språk, en så mysig värld att jag gärna flyttar in direkt och ett spänningsdrag som gör att jag inte vill sluta läsa (lyssna) är det här höstens charmigaste bok. Det är flygande paraplyliftar, klättrande spindlar, en julscen som får den värsta grinch att bli frälst – ihop med ett magiskt hotell som anpassar rummen efter ägaren och en skum typ som smyger runt i skuggorna. Nevermoor har liksom allt. Skrivet för barn mellan 9-12 men lämpar sig för exakt alla. Läs, läs, läs!

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Balladen om sångfåglar och ormar – Suzanne Collins


Jag tror att det är få som att missat att det släpptes en bok till i Hungerspelen-världen i början av sommaren.

Balladen om sångfåglar och ormar är en så kallad prequel till Hungerspelen-böckerna och utspelar sig runt tioårsjubileumet för denna mysiga, charmiga tävling där – för den som inte vet – 24 barn skickas in på en arena för att på ett sätt eller ett annat försöka ta död på de övriga och vara den sista överlevande. Huvudkaraktären är Coriolanus Snow, han som senare kommer bli president över hela Panem. Han sitter i en smutsig och fallfärdig lägenhet när boken börjar, täckt med släktstolthet och blodsarv. Kriget har lämnat honom och hans kvarvarande familj med nästan ingenting, och den nya staden tar bit för bit över de gamla ättelinjernas bostäder och makt.

Coriolanus och hans klasskamrater får inför det tionde hungerspelen i uppdrag att handleda varsitt av de utvalda barnen från distrikten i tävlingen i hopp om att det kommer hjälpa till att engagera huvudstaden i tävlingen. Coriolanus får till sig den karismatiska och färgglada Lucy Gray Baird som sin tävlande, och kommer att slåss hårt för att få henne att överleva de grymma prövningarna på den primitiva arenan.

Förväntar man sig en annan hungerspelen så kommer man bli djupt besviken. Det här är en djupt etisk bok om själva konstruktionen bakom spelet, om hur man lockar in människor för att se på något som egentligen är sjukligt och vedervärdigt. Det är en berättelse om kärlek. Om att välja sida. Om att kämpa sig upp från botten. Om att skapa en ny värld, men kanske inte till det bättre… Det är här alla sånger får en förklaring. Jag fullkomligt älskade att få alla förklaringar, att diskutera det etiska och få en gråskala på bokens ondska.

I wouldn’t say he’s a hero, nor would I say he’s a villain; it’s more complex than that.

Ljudboksinläsaren Santino Fontana om den unge Coriolanus Snow
Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Avien – Maria Wälsäter


mockup-ny600-229x300Isondras lillebror ligger svårt sjuk och Isondra söker varje möjlig lösning för att göra honom pigg, frisk och glad igen. I bibliotekets mörka vrå möter hon den mystiska Pantern, som ger henne en nyckel. En nyckel som leder till det våldsamma, men magiska, Elysien. Snabbt hamnar Isondra i maktens mitt, som en spelpjäs för att avsluta kriget mellan Elysien och Dorien.

Avien är ett behagligt fantasyäventyr med högt tempo och vackra miljöer, där huvudpersonen ställs inför livsomvälvande förändringar och gång på gång får ta ställning i diverse olika svåra etiska frågor. Det handlar om att offra allt för sin bror, att kastas in i det okända utan karta, att tvingas ändra sina uppfattningar om allt – men i grunden ligger det som är störst av allt. Kärleken.

Jag tycker att Avien är en trevlig läsupplevelse med ett gott flyt och mycket spänning. Världen – Doressa – är intressant och trovärdigt uppbyggd med förmågor utom denna värld och vackra miljöer som jag gärna dröjer mig kvar i. Karaktärerna kompletterar varandra på ett bra sätt, och trots att heterokärleken slår till hårt och skoningslöst tidigt och får ta ganska mycket plats får ändå de olika dilemman som Isondra ställs inför ta större plats ändå.

Medryckande, behagligt och spännande helt enkelt – och något ni bör läsa i höst!

Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner · Si/Fi · Tonårsromaner

Warcross – Marie Lu


51y2bqwwl3al-_sx332_bo1204203200_

En fattig prisjägare med regnbågsfärgat hår vid namn Emika Chen hackar uppstarten på världens största dataspelsfest – Warcrossmästerskapen. Och hon syns för alla. Minuter senare vet hela världen vem hon är och spelets egen skapare tar kontakt för att hon ska hjälpa honom med ett viktigt uppdrag. Ett uppdrag som ska skydda hela spelvärlden i sig själv, men vem kan hon egentligen lita på?

Marie Lu är författaren bakom den dystopiska Legend-serien & den magiska unga eliten-trilogin och nu hoppar hon in på en helt ny spelplan. Den framtida dataspelsvärlden. Det är en trevlig, lättslukad och ganska basic ungdomsroman med si/fi-toner. Rent krasst tycker jag att det är en rätt bra kombo mellan en av mina favoritböcker Ready Player One av Ernest Cline med en doft av Femtio nyanser av grått. Helt sant. Udda kombo som funkar rätt bra för att få det att pirra i magen men med en stor dos dataspelsnördighet och misstro.

En helt okej, rätt läsvärd bok som är svår att lägga ifrån sig trots dess ganska platta handling. Det är ju ungefär samma sak som händer i alla Marie Lus böcker, för hon skapar ungefär samma huvudkaraktär varje gång – så som många författare också gör. Så 3,5 av 5 PacMans till Warcross. 

Böcker · Dystopi · Fantasy · Noveller · Romaner · Sagor

H.C. Andersen – antologi från Marchetti Förlag


Under semestern har jag bit för bit tagit mig igenom den massiva antologin med omskrivna H.C. Andersen-sagor som Marchetti Förlag ger ut i september på bokmässan. Det är ett gigantoverk med inte mindre än 36 noveller som samsas på de totalt nästan 600 sidorna. Allt från Prinsessan på ärten till Den lilla sjöjungfrun har fått nya kläder i de här novellerna. En del är mörka som natten, blodiga och futuristiska – andra mer fantasydoftande med alver och feer. Nästan alla lämnar en bitter eftersmak och ett stygn av mörker i själen.

Jag har aldrig läst så mycket noveller, det är en särskilt konst i sig själv både att läsa och att skriva, och i den här samlingen är det både en hel del RIKTIGT bra noveller och en del lite mindre bra. Gemensamt har de alla att de snabbt kastar in mig i berättelsen och världen och att alla på ett sätt eller ett annat inspirerats av en H.C. Andersen-saga. Ibland är det svårare att lista ut vilken, andra gånger lättare.

Det är svårt att recensera en novellsamling, eftersom det är så många olika skrivstilar, storys och världar jag får ta del av, men jag ska ge er en topp 5 i oberoende ordning.

I början möter jag en äldre kvinna mitt i julshoppingen i Nyhetsedamen av Andreas Lindblad som jag genast blir förtjust i. Trovärdiga miljöer, mycket bitterhet och en rejäl tankeställare kring konsumtionshets och relationer – och en omskrivning av den fantastiska Flickan med Svavelstickorna.

Vidare läser jag Fjärran besökare av Emelie Beijer, där vi hamnar i en sagoskog där flickorna måste giftas bort och det kommer en gudomlig prins med isblå ögon som fångar vår hjältinnas hjärta i biblioteket. Jag faller för prinsen snabbt och skoningslöst på bara några få sidor och ett magiskt halsband tycks hjälpa till på traven.

Duktighet och särbehandling av Lars Carlberg följer vi en misslyckad robot som aldrig riktigt tycks lyckas. Nu är vi i en framtida ganska dyster och maskinell värld istället för den ljuvliga alvskogen vi mötte ovan. Att få vara i en robots hjärna är jag sällan och det är något som tilltalar mig med just den här berättelsen.

Pojken med den gröna kälken av Maria Karlberg är ytterligare en annan värld. Här är snön i fokus och en liten pojke som halvt genomfrusen hittas av ingen mindre än isdrottningen själv. En kort berättelse om relationen mellan mor och barn genom tiden, och att släppa taget. Gripande som tusan.

Min absoluta toppfavorit är En folkfest av Susanne Wiik Ekebergh. I en omskrivning av Kejsarens nya kläder kastas vi in i en totalitär stat av rädsla. Här har vi något som känns allt för aktuellt och i en nära framtid, med att tänka de rätta tankarna och rädslan för att säga fel sak på fel plats. Allting börjar, och slutar, med en fest. En särskild fest… Läses med fördel ihop med De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru.

Överlag är jag mycket nöjd med läsningen. Jag har fått snabb inblick i en hel uppsjö av verkligheter, i nutid, dåtid och framtid. Dystopier blandas med sjöodjur, robotar med alver och shoppande tanter och prostitution. Det är en bra kombo av olika berättelser som trots sina olikheter har en gemensam ton. En ganska mörk ton, som stannar kvar i huvud och kropp länge.

Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner · Sagor · Tonårsromaner

Akta dig för Hasselskogen – Melissa Albert


albert_hasselskogen_omslag_inbAlice, 17 år, har flyttat runt från stad till stad hela sitt liv. Hela tiden jagad av oturen. Hela tiden med sin mamma. En dag kommer brevet. Brevet där det står att den berömda mormodern – författaren till berättelserna om Hinsidan – har gått bort. Äntligen slår de sig till ro, stannar kvar på en plats och hoppas att oturen har försvunnit. Men det har den inte, istället dras Alice in i ett galet sagoäventyr utan dess like i jakten på sin kidnappade mamma.

Hasselskogen är ett ungdomsdrama med sagotema, eller en bok som skriver om vad som händer för sagans figurer när de hamnar utanför sagans gränser. Alltså vad som händer när sagan spårar ur och verkligheten blir kvar. Det är en mörk och kuslig berättelse med snygga inpass av popkultur och sagoväsen och mörker och skräck, men på ett behagligt och rofyllt sätt. Det är vackra miljöer, magi och stämningsfulla skogar.

Jag ska vara ärlig, jag trodde att den här boken skulle vara ganska fånig. Den är SKITSNYGG, men storyn kändes lite blah när jag läste baksidestexten. Att jag inte lärt mig… De böcker jag tror ska vara fåniga är ALLTID fantastiska, av någon konstig anledning. Så även denna gång. Jag ville inte sluta läsa, drogs med i ett lagom långt sagoäventyr i nutiden – något i samma stil som Rowlings Tales of Beetle the bard – men längre och mörkare. Jag önskar på fullaste allvar att jag fått läsa den under en höststorm med tända ljus istället för mitt i vårsolen, å andra sidan gör vårsolen allting bra.

Läs den. Och lyssna på det HÄR

Böcker · Fantasy · Litteratur · Si/Fi

Artemis – Andy Weir


36112610-_uy200_Andy, Andy, Andy – författaren till The Martian bara gör det igen. Den här fantastiskt skojfriska författaren med glimten i ögat och tungan rätt i mun har nu skapat en till antihjälte med språk som en skomakare.

Jazz, en liten rätt fattig smugglartjej i samhället artemis, får ett erbjudande hon inte kan stå emot. Hon får chansen att bli skitrik, om hon bara hjälper till att sabba en grej. Hon nappar direkt. Längtan efter rikedom är stor, särskilt när ens hela hem är stort som en kista och varje krona kräver mycket jobb. Artemis, förresten, befinner sig på månen…

Med svart humor beskriver Weir ett samhälle på himlakroppen närmst oss. Ett laglydigt laglöst samhälle – ja, jag ser själv hur motsägelsefullt det är – där saker är oerhört lika men också oerhört olika jorden. Jazz är kaxig som tusan och skiter i allt och visar ändå på en kämparanda utan dess like. Samhället som målas upp är häpnadsväckande, med sina tinnar och torn och det klassamhälle som uppstår där högt uppe utan gravitation. Storyn i sig kanske inte är sådär fantastiskt fantastisk, men Weir har ett sätt att skriva som gör att en ändå dras in i berättelsen och han målar upp bilder som ingen annan. Imponerande bradåligt!

Böcker · Fantasy · Författartips · Litteratur · Skräck · Tonårsromaner

Norra Latin – Sara Bergmark Elfgren


172297Två unga tjejer. Två teaterdrömmar. Helt olika bakgrunder.

Tamar är uppvuxen i Östersund, men har en dröm och en passion att få skådespela. Clea är född på scen, rakt in i teaterlivet. Båda kommer att söka till Norra Latin, Stockholms och Sveriges bästa teaterlinje. Under ytan på skolan verkar något spöka, finns det nån sanning i berättelsen om pojken som försvann på scen egentligen?

Ur dessa tvås ögon får vi nu följa med in i gymnasieskolans korridorer. Det är kärlek och krossade hjärtan, det är yta och sociala medier och psykisk terror av olika slag. Det är magi och tragedi. Mycket av det som Clea och Tamar upplever känner jag igen mig i, känner vi alla igen oss i. Rädslan att synas för mycket, att inte synas alls, att inte passa in. Rädslan att vara ensam och bli lämnad, att svika ett löfte. Utöver bokens klart övernaturliga ton ligger det något verklighetstroget över huvudpersonernas problem och dilemman. Boken är skriven utan moralkaka, utan är ungdomlig och kärleksfullt skriven på ett sätt som får mitt hjärta att värka för dessa två.

Jag har lyssnat på boken via Storytel, och boken blev också utsedd till ”Årets ljudbok 2017” vilket såklart är helt fenomenalt och ytterst välförtjänt. En trevlig och gripande bok att dyka in i nu när vårljuset börjar komma tillbaka. Jag vill egentligen ta en studieresa till Norra Latins lokaler för att få supa in hela miljön ordentligt – skolan har inte använts som skola sen 40-50-talet ungefär men byggnaden står kvar i stockholms innerstad. Och vem vet… Kanske väntar den lilla demonen där…

Böcker · Deckare · Dystopi · Fantasy · Författartips · Krim · Litteratur · Romaner · Si/Fi

Algblomning – Sten Rosendahl


cover_algblomning_front2_previewEtt framtida Stockholm. Staden har överlevt i ett omgivande kaos med stora algängar som breder ut sig över haven och öknar som täcker landet. Staden har byggt höga torn och djupa tunnlar för att överleva och rymma så många som möjligt. Stadens mål är tillsammans med ett fåtal kvarvarande storstäder att säkerställa mänsklighetens överlevnad. I staden finns May Born – överjordare och polis med högt uppsatta bekanta. Hon får tips om ett mord på ett Everviewhotell – ett hotell där scener från det förflutna upplevs av de boende – och drar med sig dammsugarförsäljaren Tom på jakten efter mördaren som tycks rymma mycket mer än det som visade sig från början.

Rosendahl frammanar en intressant framtidsdystopi som kanske är närmre vår verklighet än vad vi vill erkänna. Skriftspråket doftar både Asimov och Gluchovskij och miljöerna har spår från Stiftelsen och Metro 2033 i mina ögon. Det är spännande och intresseväckande  – särskilt den världsbilden som frammanas och jag älskar de små inslagen från tidningar, arbetsannonser och montertexter som inleder varje kapitel och ger en insikt i det framtida Stockholm. Däremot lämnas för många trådar olösta, vissa saker tas upp som aldrig avslutas. Familjeplaneringsreformen, vad innebar den? Hur kommer det sig att blixten skedde? Vad skedde då? Hur uppstod det framtida klassamhället och varför? Alger, hur mycket alger är det? Hur ser resten av omvärlden ut? Vad händer med dem utanför städerna? Vilka är terroristerna? Varför är stadskupp önskvärt?

Och varför händer det så många saker som inte får svar? I slutänden sitter jag här med en helt ny värld men allt för många frågor som inte besvaras innan boken avslutats. Däremot får jag en avslutande presentation av huvudkaraktärernas inre liv, vilket känns sådär. I siffror skulle jag ge boken en 7:a av 10 möjliga, med hänvisning till den gripande och intressanta miljön och världen som Rosendahl hittat på, och det häftiga i att läsa en sifidystopi i välbekant miljö.

Barnböcker · Fantasy · Romaner · Tonårsromaner

Miss Peregrins home for peculiar children – Ransom Riggs


missperegrinecoverEnda orsaken till att jag började läsa Miss Peregrins home for peculiar children var filmtrailern. Filmtrailern såg så himla bra ut. Så jag började läsa, och nu har jag tagit mig igenom alla tre böcker i trilogin. Missförstå mig rätt, jag har hållit i böckerna gång på gång genom tiden – men inte riktigt orkat…

I första boken möter vi unge Jake. Hans troligtvis galna farfar har precis gått bort i en hemsk olycka där Jake närvarade, och alla tror att han behöver extra stöd i form av kuratorer och psykologer. För att pigga upp honom åker han och hans far till den lilla brittiska ön där farfarn växte upp. Jake är nyfiken på att ta reda på mer om sin farfar, om alla de där bilderna på svävande barn och andra underligheter som han fått se hela sin barndom, se om någon lever kvar som kände honom. Istället hittar han huset. Barnhemmet. Det som sprängdes under andra världskriget. Och i det hittar han portalen…

I böckerna som följer målas en skrämmande och spännande värld upp framför oss. Det finns underliga (peculiars) och ”imbrins” som tar hand om dem, hemska vita som jagar och massor av tidsportaler till olika världar – tider – platser. Spännande, otäckt, mörkt och deppigt. Små barn som levt i hundratals år men stannat som 7-åringar. Det är kusligt, men också intresseväckande.. I början.

Lagom in i bok tre börjar jag faktiskt tröttna på allt drama, allt mörker och alla otäcksheter. Det som börjar mysigt och gulligt (som många fantasyböcker ofta gör) mynnar ut i något så mörkt och murrigt att jag nästan inte orkar ta mig vidare till slutet.  Det blir liksom för mycket av allt.

Sammanfattande tankar: jag är förtjust i trilogin, och glad att jag tog mig in i den efter alla dessa år, men det känns som att de kunde kapat av en bok – trilogigrejen i all sin ära, men det måste ju inte vara tre böcker bara för att.

Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner · Teater

Harry Potter and the Cursed Child -Jack Thorne (J.K. Rowling och John Tiffany)


Den hyllade Harry Potter-serien fick en uppföljare i och med en pjäs som just nu går i London. Pjäsen (och manuskriptet som släpptes i somras) handlar om Harry Potters son Albus och hans tid på Hogwarts. Ungefär. Den bryter upp Deathly Hallows avslutande mening ”All was well” och drar igång ett hissnande äventyr som en liksom inte förväntat sig alls. Men eftersom det är Harry Potter kan jag inte låta bli att älska det.

Jag tänker inte spoila något – utan bara berätta att det är en annorlunda upplevelse att läsa Cursed Child, samtidigt kan en inte förvänta sig något annat. J.K. har skrivit plotten, men själva manuset är skrivet av Jack Thorne vilket märks av. En del trådar känns… svåra att greppa. Och sen är det ju ett manus, och manus bör ju ses uppspelade och inte läsas egentligen. MEN jag älskar den såklart ändå. Inte gillar, älskar. ÄLSKAR! 🙂

Böcker · Fantasy · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Rosensällskapet – Marie Lu


lu_rosensallskapet_omslag_inbAdelina Amouteru – den vita vargen – är tillbaka. Och nu är hon ute efter hämnd mot alla de som svek henne. Tillsammans med sin lillasyster Violetta – en drabbad med möjligheten att ta ifrån andra deras blodpestvunna krafter – letar de efter nya allierade när alla de gamla vänt henne ryggen och försöker stoppa henne.

Rosensällskapet är en mörk berättelse om hämnd och mörker, med få ljusa inslag av kärlek och vänskap. Istället följer vi huvudpersonens kamp för hämnd, inkvisationens ledare (de som försöker utrota alla drabbade) i sin rädsla för både de andra med samma skada som han själv, men också rädslan för att förlora sin drottnings gunst, och den nya Eliten-ledarens försök att nästla sig in i rikets planer och försöka vinna makt åt Den unga eliten efter Enzos försvinnande.

Det är en spännande intrig som uppmålas åt oss, boken är både gripande och spännande med många dramatiska händelser och målande beskrivningar. Nackdelen – Lu väver in lite för många blodiga slag och mörka tankar, illusioner och galenskap. Det spårar ur. Efter att ha läst klart sista sidan satt jag bara i säkert 10 minuter och försökte samla tankarna om det jag precis genomgått och slutsatsen är att jag har svårt att få ihop det. Det blev för mycket. Ändå är jag mycket nöjd med läsupplevelsen, Lu är fortfarande oerhört duktig på att skapa en värld som drar in läsaren och att skapa en miljö utan dess like.

 

Men hur ska en människa kunna vara god, när hela hennes existens är så beroende av mörka krafter?”

 

9-12 år · Böcker · Fantasy · För mindre människor · Litteratur · Si/Fi

Det lånade mörkrets riddare – Dave Rudden


När en möter en bok som har en pojke med lysande händer på framsidan är det inte konstigt att en ursprungligen blir lite skeptisk – eller?

Boken handlar om unge Denizen Hardwick, en 13 årig pojke boende på ett barnhem. Hans föräldrar ska ha dött när han var mycket liten och han har vuxit upp på Crosscaper. Så en dag händer det där som aldrig händer en föräldralös pojke på barnhem – förutom i böckerna. Han får ett brev från sin faster och dras in i ett äventyr som han aldrig kunnat räkna med. Även på barnhemmet händer en hel del skumma grejer. Och vem är hans mystiska faster egentligen, och varför har han aldrig hört något om honom förut?

Ska jag vara ärlig ÄLSKAR jag den här boken. Se vad jag gjorde där, ÄLSKAR med stora bokstäver. Kanske höjer jag dina förväntningar till skyarna nu, men boken rekommenderas från typ 9-11 år men jag ser den som en enklare motsvarighet till Harry Potter. Den i grunden ganska enkla plotten till trots skapar en oerhört mörk och mystisk berättelse som byggs på i många lager och visar på ett skickligt författarskap (trots att en del trådar kanske skulle kunnat slopas) i och med det oväntade slutet. Och jag kunde inte sluta läsa, sträckläste genom alla de typ 300 (?) sidorna. Så kom igen nu, läs den själv och lämna den sen till barnen/barnbarnen/kompisen/grannen eller vem du än kan stöta på utanför dörren. For real!

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Utpost – Ann Aguirre


aguirre_utpost_omslag_inb_0På grund av uppföljare kan nedanstående innehålla SPOILERS. Be aware!

Spadertvå och hennes vänner har tagit sig ut ur underjorden, förbi den gänginfesterade staden och nu ”räddats” till den lilla kolonin Räddning där tiden tycks ha stannat i ett könsstereotypt 1847. Spadertvå som är van att vara en jägarinna, med hög status, frihet att agera på eget bevåg och dessutom ser sig själv som vuxen (!!) trivs inte alls särskilt väl i den nya fristaden. Där ska flickor bära klänning och foga sig, laga mat, sy och avla fram fler människor. Hon vill bara slåss, försvara byn och sina vänner samt bevaka de monstruösa zombieliknande varelserna som finns överallt – och som tycks bli smartare…

Utpost är fortsättningen på Enklav och del två i serien Razorland. Miljön är dystopisk och lite smått si-fi’ig. Första boken påminde mig mycket om Metro 2033 men det kommer en ifrån här och istället känns inspiration från typ Divergent-serien mer närvarande än tidigare. Även här återfinns en ganska trevlig läsupplevelse (om än lite ryckig ibland, från promenader till zombieslakt på 2 sekunder) som är medryckande och intressant, men inte mycket mer än så. Och jag är ÅTER IGEN så trött på alla dessa romanser som måste tryckas in i alla böcker som vänder sig till den tonåriga läsaren. Seriöst Twilight, vad har ni gjort med fantasy/si-fi-litteraturen? Och snälla författare, kan ni SLUTA med dessa 2 killar på en tjej-romanser. Alltså, det är tråkigt. Jättetråkigt. Ointressant. Irrelevant. Lägg av. Helt enkelt.

För att sammanfatta: lästrevlig uppföljare på en helt okej bok där jag åter igen är sugen på att ta reda på hur det slutar för att jag blir medryckt och gripen av historien som är rätt välskriven och medryckande – som tonårslitteratur ofta är. Det fladdrar lite i magen av nån gammal dammig tonårsfjäril MEN jag skulle gärna slippa dessa hjärtesörjande och irrellevanta trekantsdramer. Tack för mig.

Övrigt · Böcker · Fantasy · Litteratur · Personligt · Skräck

Monstrumologen-Rick Yancey


monstrumologenMonstrumologen har legat på mitt nattduksbord sen i oktober. Jag har läst kapitel i taget och älskat det, men det finns så mycket saker jag vill göra och så lite tid och nu äntligen är jag igenom.

Jag älskar den för dess långsamhet.

Monstrumologen är en bok i samma anda som Shelleys Frankenstein och Stokers Dracula och det kryper under huden genom varje sida, utan att bli för läskigt. I boken får vi följa unge Will Henrys berättelse om livet som assistent till en doktor – som jobbar med att leta efter monster och läskiga kreatur. Det är blodigt och kladdigt och mörkt när Will Henry och doktorn försöker rädda världen undan de människoslukande antropophagerna…

Det är mörkt och mysigt, blodigt och slabbigt, läskigt och lite hjärtvärmande på något sätt och jag är nöjd med det jag fått till mig genom läsningen. Tack för det!