0-2 år · 3-6 år · Övrigt · Barnböcker · Fantasy · Författartips · Julutmaningen 2015

Dag 2 och 3 – Bästa (barn)boken med jultema & julklappstips 1


Mitt barns favoritjulbok just nu är den illustrerade ”Tre pepparkaksgubbar” av Astrid Gullstrand. Det är alltså bara bilder till låttexten och vi har sjungit den 3754 gånger ungefär sen första advent.

Favorit två är ”Mamma Mu och Kråkan firar jul” – en saga istället för bara sång om Mamma Mu och Kråkans intressanta relation mellan varandra och deras julfirande i ladugård och skog. Vackra bilder av Sven Nordqvist och härlig stämning gör att vi läser den ofta den med.

JULKLAPPSTIPSET: nummer 1, riktas till nördar som mig. Alltså, den illustrerade upplagan av Harry Potter och de vises sten. Fantastiskt vacker. Klassiker. Och så många nördpoäng.

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Religion · Si/Fi · Tonårsromaner

Änglafall – Susan Ee


I förra veckan dök Änglafall upp i min brevlåda, och jag blev genast nyfiken. Änglafall är första delen i trilogin ”Penryn och Tidens slut” som har översatts över hela världen och hyllats i stort.

Bokens huvudperson heter Penryn. Hon, hennes rullstolsbundna syster och helgalna mamma försöker överleva i en postapokalyptisk värld där en massa änglar invarderat jorden och haft ihjäl fler människor än alla värdskrig gemensamt. De som är kvar lever i ruiner och slåss för överlevnad mot gäng som härjar runt och samlar mat i andras kök och andras föredetta liv. Men de hamnar i en fight mellan änglar, Penryns syster Paige blir bortförd och Penryn kommer på sig själv med att söka hjälp av fienden – den undersköna ängeln Raffe som förlorat sina vingar.

Boken uppfyller alltså en hel del av de krav som står på min lista.
Postapokalyps – check
Si/fi – Check
Konstig religiös touch – check
Fantasy – Check
Tonårsromantik – Check

Trots detta är jag liksom lite uttråkad första halvan för att jag INTE FATTAR vad de här satans änglarna gör på jorden alls. Hur kom de dit? Vad gör de där? Romantiken finns, men är inte tillräckligt för att nå hela vägen fram till mitt hjärta utan istället blir det lite platt och förutsägbart. Sen vet jag inte om det blir lite mycket med änglar, rebeller, gäng, kannibaler och allmän missär. Dessutom slutet. SPOILERVARNING: Slutet fick mig att tänka på någon slags blandning av Blade Trinity och Metro 2033 och jag ville mest kräkas. Creds till författaren ändå för att beskriva avskyvärdheterna såpass att jag ville gömma mig och nog kommer sova med lampan på i natt. Ja, jag är en skrajsen person.

Så, för att sammanfatta. En lite romantisk, lite otäck, lite si-fi:ig, lite postapokalyptisk typ tonårsbok med monstertendenser och rebeller. Skruvar huvudet typ femton varv med onda änglar som utsända av gud (?) attackerar människorna. Det är liksom välskrivet och så, och onekligen såpass givande att den blivande trilogin ska filmatiseras och de har översatts till över 20 språk och tycks vara världens succé- men för mig saknas något. Typ förståelse. Ja, typ förståelse. Och lite mys mitt i all misär.

 

Originaltitel: Angelfall
Antal sidor: 264
Utgivningsår: 2011

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Si/Fi

Röd drottning – Victoria Aveyard


Välkommen till en värld i rött och silver. De röda är det lägsta ståndet i den här strikt hierarkiska världen. Röda är gjorda för att slava under de silvriga, råder propagandan. Slava och slåss vid fronten. Skillnaden mellan dem är färgen på deras blod… Bokens huvudperson Mare är en av dessa röda. En arbetslös nästan 18-åring som på 18-årsdagen kommer skickas till fronten för att slåss precis som sin far och sina bröder före henne. Tills allt ändras på grund av Cal, som på något mystiskt sätt lyckas fixa ett jobb till henne vid hovet – ett jobb som förändrar allt.

Det är ingen överraskande bok. Trevlig, men förutsägbar. Det är en klasskamp med en underdog som försöker slå ner styret underifrån med hemliga organisationer och våldsam fred. Det är propaganda. Svält. Klassklyftor. Samhällskritik i sin bästa form, blandat med en hel del Twilight-romantik och en gnutta Divergent-vibbar. Skaka ihop det med en skvätt Rött uppror så får du Röd drottning, en trevlig läsupplevelse för oss som gillar alla de böcker som följt i Hungerspelens spår.

Läsvärt och behagligt, om än ganska förutsägbart.

Originaltitel: Red Queen
Antal sidor: 379
Utgivningsår: 2015
Passande musik: Just nu lyssnar jag ju bara på den här akustiska mashupen, så, det får nog bli den.

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur

Sista riket – Brandon Sanderson


Åh, så skeptisk jag var till den här boken när den landade hos mig. Missförstå mig rätt, jag älskar fantasy, men när det på baksidan presenteras en hemsida för vidare info och utforskning av världen i boken så kände jag väl lite ”hur kan en inte få med allt som behövs på 800 sidor?”.

Alla mina tvivel och all min kritik krossades bara 50 sidor in i boken. Det är en magisk värld uppdelad i 2 tydliga klasser som Sandersson målar upp. Överstehärskaren styr över det som kallas det sista riket där adel får göra lite som de vill med det lägsta kastet ”skaana” som slavar och sliter och lider under piskan. I detta sprids ryktet om Överlevaren från Hathsin, en av huvudpersonerna i boken, en man med allomantiska gåvor, förmågan att bränna metaller och därmed ge sig själv magiska krafter, som blåser på ett uppror. I centrum finns också den lilla skurkflickan Vin som även hon har dessa gåvor. Tillsammans försöker de, och ett gäng skurkar, piska på ett skaa-uppror och störta härskaren.

Det är en döcool messiasberättelse som under de sista hundra sidorna får håren att resa sig på armarna. Det är första boken i Mistborn-serien så det kommer mer och jag bara längtar trots att boken lämnar mig nöjd och tillfredsställd. Sista 500 sidorna kunde jag inte sluta läsa, ni vet sådär att en bär med sig boken överallt och inte riktigt kan släppa taget. Sista riket lämnar mig med gåshud och rysningar, påminner mig om både Noreas saga och Hungerspelen på något oförklarligt sätt. Det är bara doften av det i sidorna på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Och vad är jag absolut mest nöjd över, den kvinnliga huvudrollen är värd mer än sitt utseende och blir inte förpassad till en kärlekskrank tonåring som dreglar över snygga hunkar. Så. Jävla. Underbart.

That’s all.

9-12 år · Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Oceanen vid vägens slut – Neil Gaiman


Jag skrev den här boken till Amanda när hon var bortrest och jag saknade henne väldigt mycket. Utan henne vore mitt liv tristare och gråare.”

Pojkens barndom tog slut året han fyllde sju år efter en mängd underliga och ganska fruktansvärda händelser. Först blev hans kattunge påkörd av en man som flyttade in i hans rum. Familjens bil blev stulen och hittad i ett dike. Sen träffade han Lettie Hempstock på sin gård, med en hel ocean på baksidan. Oceanen såg mest ut som en liten damm, men det var en ocean. För det sa hon. Sen kom den hemska barnflickan Ursula Monkton, som inte verkar göra annat än att förpesta hans liv.

Sjuåringens verklighet blandas med onaturliga ting och händelser. Vem är egentligen Lettie och hennes mamma och mormor? Hur kan en damm vara en ocean? Et är vänskap och det är ondska. Vackert. Vemodigt. Skrämmande.

Gaiman är ett geni.

(han ska förresten bli pappa inom kort, mamma till underverket är fantastiska Amanda Palmer.)

Neil Gaiman, fantastiska Neil Gaiman.

Böcker · Fantasy · Litteratur · Tonårsromaner

Den unga eliten – Marie Lu


Minns ni Legend. Den där postapokalyptiska boken med två huvudpersoner som försökte befria det korrupta riket. Här är samma författare, men en helt annan värld.

Den unga eliten står Adelina Amouteru i huvudrollen. De lever i ett rike där det för en handfull år sen härjade en hemsk blodfeber, alla vuxna som drabbades dog medan barnen fick olika kroppsliga märken. En del fick hår i anmärkningsvärda färger, stora ärr och andra särdrag – nu kallas de malfettos och de hatas och spottas på. En hel inkvisation lägger ner sin tid på att jaga och döda dessa, särskilt de så kallade elitisterna – dem blodfebern lämnade med speciella gåvor.

Adelina lever med sin hemska pappa, och får en dag nog. Hon rymmer. Fångas in av inkvisitorerna men räddas av den mystiske Enzo – ledaren för Dolksällskapet, en hemlig grupp av malfettos med mål att ta över hela riket.

Det är en helt okej bok. Historiska inslag i en fantasyvärld med magi och onaturliga krafter, men den når tyvärr inte riktigt upp till den status Marie Lu lämnade efter sig efter Legend-trilogin. Det är helt klart en bra bok, men jag blir inte alls lika medtagen och gripen som hennes tidiga böcker gjorde mig. Det är synd. Att dessutom klämma in den obligatoriska romansen känns lite trist (ja, det kritiserar jag ofta men jag är SÅ TRÖTT på att läsa om vad jag anser vara rätt onödiga romanser i varenda bok som riktar sig mot ungdomar. Kom igen nu.) men i övrigt är det spännande och jag är ju ändå sugen på att läsa vidare om Adelina och elitisterna. Slutet lämnar liksom efter sig en känsla av otillfredsställelse som jag vill släcka. Så, fortsättning tack, men lite mer spänning 🙂 Oförutsedda element finns det en hel del av, och det uppskattas, men lite mer känsla.

För att avsluta måste jag ändå säga att Marie Lu är en skicklig författare, absolut, däremot når den här bara inte riktigt lika högt som Legend.

Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Den röda pyramiden – Rick Riordan


Har du läst Percy Jackson-böckerna? Det har inte jag (gav upp efter halva första pga guud så jobbigt skriven), men det här är en bok av samma författare och det ger mig ett visst sug att försöka mig på även dem. I Percy Jackson möter vi ju en massa grekiska gudar (hur jag vet? Jo, jag såg ju faktiskt filmen.). Första boken i Kanekrönikan innehåller istället en hel drös av de lite mindre kända egyptiska gudarna.

”VARNING. Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. På en del ställen var ljudkvaliteten dålig. En del ord och meningar är kvalificerade gissningar från författarens sida.” Så börjar första boken i Kanekrönikan. Hittills har jag inte mött en bok som startat så. Det väcker mitt intresse. Rösterna och skrapet börjar direkt i mitt huvud och jag är fast.

Vi har alltså Carter Kane, en liten kille som rest världen runt med sin pappa sen hans mamma dog. Pappan är arkeolog med fokus på just Egypten och den egyptiska mytologin. Vi träffar honom i London, det är en av årets 2 besöksdagar – dagen då de besöker Carters syster Sadie som istället fått växa upp hos sin mormor. Just den här dagen är syskonen Kanes pappa ovanligt nervös, spattig och orolig av sig. De åker till ett museum och boom, pappan försvinner ner i ett mörkt hål och ett gäng egyptiska gudar släpps lösa. Carter och Sadie tycks vara de enda som kan rädda mänskligheten från den onde Set och totalt kaos.

Det är alltså en bok i ganska samma stil som jag misstänker att Percy Jackson-böckerna är (de som läst dem säger att det är så åtminstone). Det är lättläst, snabbt och intresseväckande. För en högstadieelev tror jag att tjockleken kanske avskräcker lite, men innehållet tror jag skulle gripa tag i vilken 14-åring som helst. Tilltalar ju mig, som är gammal i gemet. Jag lär mig massor om den egyptiska gudavärlden samtidigt. Skulle den fått ett betyg på en femgradig skala hade den fått en stark trea, för den är ju bra. Godkänd. Trevlig. Perfekt konsumtionsläsning och perfekt ungdomsbok. Tipstips som present till den där läslusen du har som kusin eller lillbrorsan eller så.

Sugen på ett smakprov? Det hittar du nämligen HÄR.

9-12 år · Böcker · Fantasy · Filosofi · Litteratur · Sagor

Den Lille Prinsen – Antoine de Saint-Eupéry


Modernista har släppt en nyutgåva av klassikern Den lille prinsen, och boken är så vacker att det värker lite i hjärtat på mig. Under omslaget döljer sig dessutom en enkel vit pärm med bild och titel inprintat i guld, vilket är så stilrent att jag nog måste skaffa en hylla bara för att kunna visa upp den.

Jag måste be alla barn om förlåtelse för att jag tillägnat
en vuxen den här boken. Men jag har en god ursäkt:
den här vuxne är den bäste vän jag har i hela världen.
Och jag har ännu en ursäkt: den här vuxne
personen förstår allting, även böcker för barn. Och så
har jag en tredje ursäkt: denne vuxne person svälter
och fryser hemma i Frankrike. Han behöver verkligen
tröstas. Om de ursäkterna inte räcker, skulle jag gärna
tillägna boken det barn den här vuxne en gång var. Alla
vuxna har en gång varit barn. (Men inte så många av
dem minns det.)”

från förstabladet på Den lille prinsen

Den lille prinsen är sagan om en flygare som inte riktigt känner sig hemma i vuxenvärlden, och en dag kraschlandar i Sahara – långt bort från närmsta by. Märk då hans förvåning när det mitt i natten kommer en liten prins och undrar om han kan rita honom ett får. Fåret måste dock ha en munkorg för att inte äta upp den lille prinsens blomma. Den lille prinsen kommer från en egen planet förstår du, en väldigt liten planet, och ingen vuxen kommer tro dig om du berättar om det.

En saga för vuxna eller en saga för barn? En filosofisk betraktelse av vuxenvärlden. En vacker skildring av världens egoism och meningslöshet. Den beskrivs som en filosofisk fantasy-saga på baksidan av boken, kanske är det så. En filosofisk fantasy-saga. Ja, bättre än så går den nog inte att beskrivas. Skulle jag läsa den för mitt barn? Jag vet inte. Däremot kommer jag läsa den för min sambo. Garanterat.

För övrigt: bokhora skrev en liten anekdot om den här boken här om dagen. Du hittar det inlägget HÄR.

Böcker · Fantasy · Författartips · Historia · Litteratur

Sigrid – Johanne Hildebrandt


2015’s första bok är läst!

I julklapp fick jag Hildebrandts senaste, Sigrid, som utspelar sig i samma värld som de tidigare Freja, Idun och Saga.

Sigrid, en ung kvinna i 900-talets vikingarike, ska giftas bort med kungen av Svitjod – Svearnas kung – Erik. Hon ska bli fredsdrottningen, men det är något som kommer emellan. Något förbjudet, som är menat att hända…

Hildebrandt är oerhört skicklig på att beskriva den mytomspunna världen kring vikingarna och deras gudar. De första böckerna handlar om de som blev gudarna, nu möter vi istället människorna som följer dem och kampen mellan den nya tron och den gamla. Blodsoffer och riter möter korset och det är målande att läsa. Att få höra om dessa starka kvinnor i en tid då män hade mycket makt ger mig kraft och tro. Det är ett försök att skriva om historien, anser jag, och jag kopplar boken till Philippa Gregorys böcker om olika brittiska drottningar under 13-14-1500-tal. Men mer målande och rykande av blod och rök. Jag gillar Hildebrandts sätt att skriva, hennes sätt att beskriva en verklighet ingen av oss kan mer än gissa sig till. Och jag tror på det och häpnar om och om igen.

När jag sen söker på namnet Sigrid får jag direkt fram långa texter om Sigrid Storråda, en drottning som gifts bort med Erik Segersäll. När jag fortsätter läsa hoppas jag verkligen att Johanne Hildebrandt väljer att skriva fler böcker om Sigrids äventyr i det som kom att bli Svea Rike.

 

9-12 år · Böcker · Dystopi · Fantasy · För mindre människor · Författartips · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Flickan vid glastornet, Resan till tidens slut, Eunomia – Erika Vallin


Att jag inte läste klart snabbare. Erika Vallins Eunomia landade i min mailinkorg för ganska många veckor sedan. Det är den avslutande delen i trilogin som börjar med Flickan vid glastornet och följs upp av Resan till tidens slut. Och nu när jag läst klart trilogin är jag frälst och vill bara ha mer – mer, mer, mer!

I trilogin lär vi känna Asrin, en rätt vanlig föräldralös typ 12-åring som bor med sin farmor i Stockholm. Hon ska byta skola, och börjar också i en matteklubb där det berättas om Speglarnas hemlighet och landet Eunomia som du når genom de tre speglarna. Eunomia ska vara ett land i en parallell verklighet, en värld där tiden står still och en ondskefull drottning tagit över makten från de goda vetenskapsmännen. Asrin och hennes nya kompisar Max och Lima ger sig ut på mystiska jakter efter nyckeln. Nyckeln den där galna damen berättade om. Och vart kom boken ifrån, Alice och spegellandet, den som tillhört Asrins mamma. Och varför saknas en sida?

Jakten efter nycklar, speglar och Eunomia fortsätter genom de tre böckerna och ger mig ömsom gåshud och kalla kårar, ömsom glädjeskutt och pirr i magen. Det är en sån massa myter och sagor som binds ihop i böckerna, allt detta i jakten på de tre speglarna som ska visa vägen in till Eunomia. Det är så jävla otäckt ibland, så att jag var tvungen att tända lampan och nynna glada sånger för att få skräcken att släppa taget, och det ska vara skrivet för 9-12-åringar ungefär. Jag tänker att jag önskar att jag läst dem då, men får ut minst lika mycket nu – om inte mer. För det är spännande, gastkramande och intresseväckande och efter att sista sidan tagit slut släpper den inte taget. Vallin får dessutom med alla element jag gillar: verklighet blandat med fantasy, science fiction och rätt många dystopiska trådar tillsammans med lite kärlek och vänskap. Mest vänskap.

Känslan liknar en svensk Harry Potter, fast med en stark och smart tjej i huvudrollen istället. Känslan påminner också om Hungerspelen, eller en bok i den stilen. Det är något särskilt med att läsa om barn som ger sig in i ”vuxna” äventyr, eller finns det något sånt? Jag älskar att Vallin låter förluster, död och sorg ta stor plats i boken – precis som förräderi och känslan av att inte kunna lita på någon. Det är lättrelaterat till i alla åldrar och tilltalar. Jag är fett imponerad av kompositionen och kombinationen av myter och verklighet, av den parallella verkligheten som började så bra men slutade så illa. Och sen älskar jag slutet med en föraning om en eventuell fortsättning.

Rekommenderad läsupplevelse för alla som gillar Harry Potter, Hungerspelen, Spelkortsmysteriet och liknande böcker. Passar lika bra för nioåringen som för femtonåringen som för femtioåringen. Kan inte komma på en enda person som borde vara utan den här läsupplevelsen och en del av mig hoppas och önskar att någon stor amerikansk filmskapare får tag i boken, för den skulle bli en sjuhelsikes film.

(dessutom är böckerna svinsnygga, så måste nog uppdatera mina lånade biblioteksexemplar till riktiga vid nästa löning.)

Genre: Ungdomsoman/Skräck/Fantasy
Originaltitel: Flickan vid glastornet, Resan till Tidens slut, Eunomia
Utgiven: 2012, 2013, 2014
Antal sidor: 238, 222, 217

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Romaner · Si/Fi

Allegiant – Veronica Roth


Nu är den här. Den avslutande delen i Divergent-trilogin. Jag hade sett fram emot det i månader, typ hela tiden sedan sista sidan av Insurgent lästes klart. Jag tänker inte gå in på handlingen, för det går inte utan att spoila tidigare böcker, men världen har förändrats mycket sen första boken och även karaktärerna i den. Synd bara att all förväntan var förgäves.

Oerhört besviken blev jag på avslutningen. En serie som började så himla skönt, med föga romantiskt tjafs kring den imponerande kvinnliga huvudkaraktären har gått över i någon slags sliskig Twilight-roman och det känns som att författaren stressat ihjäl sig för att hinna klart i tid. Synd på en så pass trevlig serie. Den spårar liksom ur på slutet, det känns som att målet är att skriva ett manus som går hem hos en publik i 14-års åldern, som att man försöker locka alla fans från Twilight och Hungerspelen till sig genom slutet. Och det är liksom inte där hon började, tycker jag åtminstone.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: Allegiant
Utgiven: 2013
Antal sidor: 544

30 böcker alla borde läsa · Böcker · Fantasy · Humor · Litteratur · Romaner · Si/Fi

#22 Liftarens Guide till Galaxen – Douglas Adams


Hur många har aldrig hört talas om Liftarens Guide till galaxen? Inte så många, kan jag tro. En del tycker att den är lite fånig, svår att förstå och nästan lite tråkig. Andra tycker att det är ett helt genialt komiskt Si-fi-äventyr. Jag tillhör, som ni kanske kan gissa, till den senare skaran.

I Liftarens Guide till Galaxen möter vi Arthur Dent en morgon med hemsk bakfylla och en gul grävmaskin utanför fönstret. Kommunen är där för att riva hans hus för att bygga en motorväg precis där. Samtidigt väntar en stor armada av rymdskepp precis utanför Jordens kant för att förinta hela jorden och bygga en stor motorled, precis där. Hej Kaos, eller hur? Med en gnutta tur och kompisen Ford Prefect – som visar sig vara delförfattare i den fantastiska guiden för liftare, och dessutom från en planet långt borta – lyckas Arthur i sällskap med Ford lifta iväg från planeten och de beger sig på ett sjukt äventyr genom galaxen.

Vi får fundera, skratta och upptäcka med Dent och Prefect i den här helt geniala bokserien i fem verk. Funderingar kring vad meningen med livet är blandas med fallande valar och galna rymdpresidenter. Jupp, helt galet och helt fantastiskt. Så läs nurå!

Böcker · Fantasy · För mindre människor · Litteratur · Tonårsromaner

Johannesnatten – Gull Åkerblom


Tittade in på en loppis här i stan här om dagen, och fastnade såklart i bokhyllorna. Vem kan motstå massa näst intill orörda böcker för några få kronor styck? Bland dessa böcker hittade jag en hel massa böcker (men lyckades begränsa inköpen till bara 4 stycken åtminstone). En av böckerna jag kom hem med var en favorit från mellanstadiet, Johannesnatten.

”Ett mycket speciellt hus önskar bekantskap med kattälskande kvinna med tonårig dotter. I utbyte mot vissa åtaganden försäkras rätt person HÖG UTDELNING.
Svar till Brisingamen, d.t.k.”

Så står det på baksidan, och ska jag vara ärlig så har jag bara en del minnesbilder från de efterföljande böckerna i trilogin och minns inte fullt ut vad boken handlar om. Mer än att unga Matilda är huvudpersonen och att hon dras in i ett kaos med massa nordisk mytologi, mytiska varelser och en hel del katter och flöjter genom böckernas gång. Men jag minns också oerhört vackra bilder som skapades i mitt huvud medan jag läste, solnedgångar och att krypa in i någons famn. Att slåss mot helvetets kung och försöka förhindra världens undergång. Som sagt, den första boken av nu fyra – efterföljs av Drakens Ö, Isflöjten och sist den nyskrivna De andra. Är väldigt nyfiken på vad jag kommer tycka idag, om jag vågar mig på att läsa den igen. Men har du ett yngre syskon, en kusin, ett barn, vem som helst som borde ha något att läsa som stannar i hjärtat så är det den här boken!

Genre: Fantasy
Originaltitel: Johannesnatten
Utgiven: 1992
Antal sidor: 177
Passande musik:
något med flöjter.

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Romaner · Si/Fi · Tips · Tonårsromaner

Drömgångare – Samantha Shannon


IMG_4751(12)”SCION – tryggare finns inte.”

Fick en ny bok i lådan från Modernista förlag, en fantastisk ny si-fi dystopi vid namn Drömgångare. På baksidan beskrivs författaren Samantha Shannon som en efterföljare till J.K. Rowlings, så snacka om höga förväntningar innan man ens läst första sidan.

Vart är vi då? London år 2059, säkerhetssystemet Scion har varit igång i 200 år. Det är en mörk och välbevakad värld där klärvoajanta förföljs och spärras in i rädsla för deras förmåga att ta sig in i etern och kontakta döda andar och att använda dessa på olika sätt. Mitt i det här lever Paige Mahoney. Hennes jobb är att med hjälp av sin förmåga ta sig in i folks medvetanden, för hon är en av dessa klärvoajanta eftersökta förrädare. Hon är dessutom unik. Hon är en drömgångare.

Så till kritiken, det är så herrans massa olika titlar och termer att sätta sig in i för att förstå och komma in i det nya London vi möter här. Klärvoajanta, amaurotiker (icke-klärvoajanta), hoppare, spolar osv osv osv. MEN när man väl kommit in i det är det svårt att sluta läsa för det är ett fantastiskt verk. Jag får vibbar från andra böcker, allt från Mona Lisa Overdrive till Divergent och Metro 2033, medan jag läser – trots det lyckas Shannon skapa en helt egen fascinerande grej i Drömgångare. Att jag redan innan är rätt såld på genren skadar ju inte, men jag tror att många som inte mött litteratur med det här mörkret i sig innan också skulle uppskatta den. Att Shannon bara är 22 år gammal gör det inte mindre imponerande. Så läs och njut, perfekt i höstmörkret tillsammans med en stor kopp varm choklad uppkrupen i soffhörnet!

HÄR finns förresten en rätt snygg boktrailer, annars går boken att köpa här och här.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: The Bone Season
Utgiven: 2013
Antal sidor: 480
Passande musik: Lana del Ray’s Young and Beautiful ger den rätta känslan.

30 böcker alla borde läsa · Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner

#19 Mördarens lärling – Robin Hobb


Åh, dessa böcker får mitt hjärta att slå lite hårdare.

Mördarens lärling är första boken i Hobbs första trilogi (fast på svenska är de uppdelade i 4 böcker) om pojken Sonen som råkar vara oäkta son till prins Ridderlig, som den dag då Sonen lämnas på Bockborgens trappa dör i en olycka. Sonen får trots allt stanna kvar vid hovet, och uppfostras till stor del av stallmästare Burrich. I smyg tränas han också av kungens halvbror Chade till att bli en lönnmördare, i kronans tjänst.

Det är intriger och spänning och magi och hemligheter och en värld man bara vill leva i. Stämningen är medeltida, som så ofta i fantasylitteratur, men det kan bannemig vara bland de bästa som någonsin gjorts inom fantasy. Och så finns det så mycket skrivet om den världen att man kan uppleva nya delar och vinklar av den – såpass att det känns som att du nästan levt där. Jag tycker att alla, särskilt alla som gillar fantasy, ska ge sig på Hobbs fantastiska verk. Först de här, sen Skeppstrilogin, vidare till Den Gyllene Mannen och de tre böckerna och slutligen till de som är på väg nu med Rain Wild Chronicles (nej, de finns inte på svenska än – men kanske snart?). Allting inom de Sex Hertigdömena och fjärrskådarnas värld.