Årets bok 2020 · Böcker · Feelgood · Litteratur · Ljudbok · Romaner

Brevvännerna – Eli Åhman Owetz


Här har ni en feel good när den är som bäst.

Malin, på ytan gift med byns snyggaste karl med fina barn och en härlig bondgård att leva på, är faktiskt inte särskilt lycklig. Hon saknar korna som inte längre står i ladugården, hon saknar barnen som flyttat hemifrån – och mest av allt saknar hon närheten till sin man. Av en slump glömmer hon det där dagboksinlägget hon skrev om sitt olyckliga liv i en bok, som hon lämnar in på bokbussen…

Erik å andra sidan har precis lämnat storstaden för den mindre orten, efter ett hårt uppbrott och vägskäl i livet – och råkar av hitta några utrivna sidor ur en anteckningsbok i sin lånebok…

Här börjar en brevväxling, som kanske leder till något mer…?

Det är något oerhört charmigt i dessa två vuxna människor som sakta men säkert finner varandra, brev för brev. Det må vara lätt och lite larvigt ibland, men kärleksdrypande och samtidigt oerhört realistiskt och lättigenkänligt. Vem vet, kanske hamnar vi alla där en dag?

Det här är en av böckerna nominerade i Årets bok 2020.

Böcker · Feelgood · Litteratur · Romaner

Feelgoodböcker generellt (Jack och Julia samt Brutna ben och brustna hjärtan)


Jag har under de senaste veckorna slukat ett par feelgood-böcker/chick lit-böcker med svenska författare/vad de nu kallas. Först lyssnade jag igenom Julia och Jack av Anna Lönnqvist. Sen läste jag Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam.

Snabba genomgångar av böckerna. I Julia och Jack är Julia med sin gifta pojkvän i New York. På storstadens gator träffar hon sitt ex. Jack. Med sin nya tjej. Mitt i New York?! Utifrån det här snurrar en ganska snurrig historia om Julia, uppbrottet med Jack, sin pojkväns fru och barn, relationen med systern och de döda föräldrarna, en gammal kompis från förr, jobbet och den nya kontakten med exet ut sig.

Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul var en bok i samma stil, men med annan story. Lisbeth, ca 35 år, jobbar som lärare i lilla Frillesås. I snön sitter hon och säljer torra lussekatter, suktar efter den där snygge ridläraren Jan och tänker på sitt ex Harry. Som från ingenstans dyker upp samtidigt som rören i köket börjar lukta avlopp och frisörkompisen Saras systerdotter förstört hennes frisyr. Dessutom har rektorn på skolan anställt nån stroppig skidstjärna som ska ta hennes roligaste lektionstimmar. Dom ska dessutom åka på en resa till Österrike ihop? Vad gör då Lisbeth? Jo, men lurar med sig på Österrikeresan – trots att hon knappt kan åka skidor…

Alltså, i teorin är det inget fel på nån av böckerna. De är lättsamma, flirtiga och charmiga med lite pirr i magen. Hjärnansträngningen däremot blir lite för stor för att båda författarna blandar in SÅ MÅNGA OLIKA TRÅDAR. Det är missfall och ex, jobb, föräldrarelationer, avundsjuka, kompisar med problem, lögner och hittepå i en enda stor jäkla röra och trots att alla trådar på nåt sätt avslutas så blir det för mycket att hålla i huvudet. För mig åtminstone. Det här är något jag tycker skiljer sig från t ex de brittiska feelgood-romanerna (tänk Sophie Kinsella, Mhairi McFarlane, Sheila o’Flanagan osv) – som är lite mer ”enkelspåriga” med stort fokus på EN fråga. Ja, i regel byggandet av en relation till en snubbe. Men i de svenska motsvarigheterna blir det liksom alldeles för mycket olika saker. Rörigt, snurrigt och 90 % hade nog kunnat skalas bort.

Varför är det såhär?
Och varför är det ingen som är med och skaaalar?