Dystopi · Si/Fi · Tonårsromaner

Rött uppror – Pierce Brown


I en tid långt borta i en värld på planeten Mars lever människorna i ett strikt kastsystem indelat efter färg. Darrow, bokens huvudperson, är av lägsta kastet. Han är en röd. Han arbetar i gruvorna under mars yta, precis som alla andra av hans färg. Han sliter för framtiden, för att andra ska kunna komma dit i framtiden, för att hans barn ska få det bättre. Han är nygift med sitt livs kärlek. Revolten är dock aldrig särskilt långt borta, och efter att hans kärlek offrats efter ett äventyr när de försökte se solen försöker han hämnas. Han får hjälp att infiltrera skolan för de dominerande, de gyllene…

Jag älskar egentligen klasskampsdystopier där ”the underdog” slår tillbaka mot makten som förtryckt ett helt folk under mycket lång tid, som ljugit och kuvat – men den här boken klarar jag inte att läsa klart. Inte för att den är dålig, det är en fantastiskt välskriven bok, men för att den är så otäck. Kanske inte på det där rysar-viset, utan mer som en blandning mellan Saw-filmerna och Hungerspelen. Barn som offras. Folk som ljuger. Uppdelning av människor. Mörker. Död.

Hungerspelen möter Flugornas herre möter Blade runner möter Game of thrones och det är bara att luta sig tillbaka och njuta.” Skriver Linda Skugge om boken i gp.

Jag har alltså inte lyckats läsa klart. Bara att tänka på boken ger mig gåshud och obehagskänslor. Så det är en bra bok, en riktigt bra bok. Och någon gång i framtiden kanske jag vågar läsa klart den också – men än så länge är jag alldeles för rädd.

Originaltitel: Red Rising
Antal sidor: 391
Utgivningsår: 2015
Passande musik: I Bergakungens sal, eller temat från Hajen.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Tonårsromaner

Prodigy – Marie Lu


Prodigy är uppföljaren till Legend och jag har äntligen fått tag i en kopia.

Vi får fortsätta följa Day och June och deras kamp mot den totalitära staten i det post-Apokalyptiska USA där Republiken styr och Rebellerna slåss emot. För att Day, som är skadad, ska överleva har de tagit sig till Los Angeles för att ta kontakt med Rebellerna och se om de vill hjälpa dem än en gång. Men motkravet har ett dyrt pris….

Som i de flesta post-apokalyptiska böcker är det här en uppföljare som i mångt och mycket påminner om Divergent-serien och överraskar på liknande sätt. Boken är välskriven och storyn trovärdig så det gör inte så mycket att det påminner mycket om saker en redan läst. Jag gillar ju dessutom dystopigrejen blandat med lite brustna tonårshjärtan och en stat som sviker sin befolkning, med en gnutta folkuppror i så för mig är det en trevlig (om än ganska mörk) läsupplevelse som säkert uppskattas av de flesta om gillar böcker i den stilen.

Böcker · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

An abundance of Kathrine – John Green


Som projekt i sommar gav jag mig också på att läsa alla John Greens böcker (eller nästan åtminstone). Jag hade fått för mig att alla hans karaktärer är samma person, och ville förvissa mig om att det faktiskt inte stämde. Men det stämde.

An abundance of Kathrine, eller Kathrineteorin som den så fint heter på svenska, möter vi ytterligare en lite kompislös nördig kille som heter Colin. Han har precis blivit dumpad av Kathrine den nittonde. Han tycks ha en förkärlek till tjejer som heter Kathrine, för just alla tjejer han dejtat heter just så. Och Kathrine den nittonde är också Kathrine den tredje och nionde. För att komma över sin sorg drar han och med sig sin kompis Hassan på en (tro det eller ej) …. ROADTRIP över den amerikanska kontinenten. De fastnar i en liten stad där Colin får för sig att skriva en formel för hur en ska veta vem som kommer dumpa vem i ett förhållande – den sk. Kathrineteorin.

Det är ju lite skrattretande och trevligt och mysigt och så, men jag är trött på att läsa om samma person om och om och om igen. Okej om de gjorde lite olika saker. Okej om jag inte reda läst det förut. Jag vet att jag läser det frivilligt, men jag vill ju så gärna bli överraskad och övertygad om att det inte är så – men det är så. Ändå så gillar jag att det är lättillgängligt och trevligt att läsa (lyssna på) John Greens böcker, och jag förstår att folk tycker om dem. Men mer än så är det inte.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Tonårsromaner

Enklav – Ann Aguire


Den här boken trodde jag att jag skrivit om för länge sen.

Enklav är ytterligare en sån här vacker framtidsdystopi i Hungerspelens bakvatten.Jag gick in skeptisk, mycket skeptisk, men kom att bli riktigt positivt överraskad.

Vi befinner oss i tunnelbanesystemet under ett raserat New York. Här möter vi Spadertvå, en ung tjej som precis genomgått den blodsritual som gör henne till vuxen och inviger henne som jägarinna för sin enklav. Hon paras ihop med tystlåtne Tålig, en pojke som kommit från tunnlarna, och de beger sig ut på ett uppdrag mot en av de andra enklaverna. Väl där inser de att hela grannenklaven utplånats av de zombie-liknande varelser som kallas missfostren som vandrar genom tunnlarna, men istället för nyheten tas emot väl av sin egen enklav förvisas de. Till ytan.

Det känns som en kombination av typ Hungerspelen, valfri zombiebok och såklart Metro 2033. Återigen får kids bege sig ut för att göra vuxnas jobb, och kastas huvudstupa ut i orimligt farliga situationer. Fruktansvärt men välskrivet och det blir liksom bättre mot slutet. En klar typ 6:a, på en tiofaldig skala och det är en helt okej slukarbok att ta sig igenom, särskilt nu i höst. Uppföljaren dyker upp på svenska någon gång under hösten, och jag ser faktiskt fram emot det.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Enklav – Ann Aguirre


Enklav börjar under ett sönderrasat New York. I tunnlarna som förr varit tunnelbanan bor massa människor i skydd mot det hemska som sägs finnas på ovansidan. De lever i enklaver med strikta regler för att överleva. Huvudpersonen Spadertvå har precis blivit invigd som jägarinna, en av beskyddarna av enklaven, och hennes partner är Tålig – en nyinkommen tystlåten typ. Vad ska de skydda enklaven mot? Jo, missfoster och andra enklaver. Jaga mat är viktigt också.

Jag började läsa och tänkte ledset att det var en ren kopia på Metro 2033, och det finns liknande drag. Det är ju en postapokalyptisk berättelse med zombies som vänder sig mot ungdomar. Det utvecklas dock sen till något annorlunda och mer spännande, riktigt spännande. På slutet biter jag på naglarna och vill bara läsa mer. Tänk er en kopia på Divergent-trilogin, kombinerat med Metro 2033 och en gnutta The Walking dead så har du den här boken. Det slutar med en härlig cliffhanger och eftersmaken av boken är förvånansvärt nog riktigt trevlig. Vetskapen om att det här bara är första delen i Razorland-trilogin är skön att ha med sig, för det är härligt att veta att det kommer mer, för jag är nyfiken på vad som hänt med den värld de lever i.
Det är ingen klockren femma i betyg, men en stark trea får den av mig. Det är trevligt att läsa, enkelt att läsa och det är en story som trots att jag liksom läst om varje element förut ändå kombineras ihop till någon slags trevligt postapokalyptiskt kaos-mys. Vill på riktigt ha mer. Tips, tips, tips!

Böcker · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Paper Towns – John Green


Efter hypen Förr eller senare exploderar jag tänkte jag att lite mer John Green kunde vara mysig, så boken Paper Towns fick bli följeslagaren i öronen en vecka eller så.

Boken handlar om Quentin, och hans granne Margo Roth Spiegelman. Han har beundrat och älskat henne på avstånd sen typ alltid, för dom har ju känt varandra sen de var typ 2. Så hittade de en död snubbe tillsammans när de var nio. En kväll dyker Margo upp utanför hans fönster på andra våningen och vill att han ska hjälpa till med hennes ”genialiska hämndplan” och dagen efter är hon borta. Quentin är övertygad om att hon lämnat en massa ledtrådar för att han ska hitta henne, och lägger all tid och energi på att följa upp de ledtrådar han tycks funnit. Kommer han hitta henne, i tid?

Det första som slår mig är likheten med boken Var är Alaska? som jag läste för många år sedan. Och sen insåg jag att det var samma författare – ja, jag är ganska långsam ibland. Paper Towns eller Pappersstäder som den heter på svenska är Greens andra publicerade bok, och den tredje – Kathrineteorin – verkar även den gå i ungefär samma spår. Pojke gillar flicka, flicka försvinner, de åker en massa bil över USAs vidsträckta landmassa. Det är liksom helt okej, och ganska lugnt och mysigt och sådär men jag blev faktiskt lite uttråkad och tyckte väl lite att det var dags att göra något nytt och inte samma sak en gång till. Och det gjorde ju Green, när han skrev Förr eller senare… som inte alls hamnar i samma kategori av böcker som de övriga tu enligt mig.

Så totalt, ja, men en helt okej bok om en kär töntkille som tack vare en söt och populär bruds försvinnande blir cool. Mer än så, njaa. Kanske var det att lyssna på den som gjorde det långsamt, kanske var det något annat. Men sov gott till den, det gjorde jag åtminstone.

Böcker · Litteratur · Tonårsromaner

Anna och den franska kyssen – Stephanie Perkins


Annas pappa tvingar henne att byta skola inför sista året i high school. Inte bara byta skola. Byta land. Hon som trivdes så bra i Atlanta, med bästa kompisen nära och den där killen hon spanat på i typ tusen år hade ju äntligen kysst henne. Nu ska hon gå på en privat internatskola i Paris. Och hon kan ju inte ens ett enda ord franska.

Men sen blir det ju rätt bra. Särskilt när hon träffar honom. Étienne St. Clair. Han med flickvännen. Fast ändå blir de bästa kompisar. Ja… Du kan ju gissa vart det här leder?

Anna och den franska kyssen är en lättsam och dödsromantisk fladder-i-hjärtat-bok som får mig att liksom önska att jag var sisådär 16-17 år gammal igen och nyförälskad med ben som snuddar varandra i en biosalong och drömmar som liksom inte får bli sanna. För romantiken är förbjuden. Du får inte flörta med en upptagen kille. I helhet får boken ett högt betyg för genren, det är romantiskt och gulligt och charmigt och dessutom på gatorna i Paris. Romantikfaktor 3.0 minst. Så om du vill ha lite hjärtslitande tonårsfiktion så är det här något för dig. I promise.

Men en definitiv nackdel – omslaget. Klyschigt utan dess like. Nu vet ni.

(köp här och tack modernista!)

9-12 år · Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Oceanen vid vägens slut – Neil Gaiman


Jag skrev den här boken till Amanda när hon var bortrest och jag saknade henne väldigt mycket. Utan henne vore mitt liv tristare och gråare.”

Pojkens barndom tog slut året han fyllde sju år efter en mängd underliga och ganska fruktansvärda händelser. Först blev hans kattunge påkörd av en man som flyttade in i hans rum. Familjens bil blev stulen och hittad i ett dike. Sen träffade han Lettie Hempstock på sin gård, med en hel ocean på baksidan. Oceanen såg mest ut som en liten damm, men det var en ocean. För det sa hon. Sen kom den hemska barnflickan Ursula Monkton, som inte verkar göra annat än att förpesta hans liv.

Sjuåringens verklighet blandas med onaturliga ting och händelser. Vem är egentligen Lettie och hennes mamma och mormor? Hur kan en damm vara en ocean? Et är vänskap och det är ondska. Vackert. Vemodigt. Skrämmande.

Gaiman är ett geni.

(han ska förresten bli pappa inom kort, mamma till underverket är fantastiska Amanda Palmer.)

Neil Gaiman, fantastiska Neil Gaiman.

Böcker · film · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Förr eller senare exploderar jag – John Green


Möt sextonåriga Hazel Grace Lancaster. Enligt hennes mamma är hon deprimerad. Hon går i en stödgrupp för andra som hon. Andra med cancer. Ja, hon är ju en ganska vanlig tonåring förutom den rätt imponerande satellitgruppen som växer i hennes lungor.

I stödgruppen är det rätt deppigt och trögt. Patrick har berättat om sina testiklar sisådär 750 gånger. Så en dag är han där. Augustus Waters. En friskförklarad cancerpatient med benprotes. Och han slutar inte titta på henne.

Det här är deras kärlekshistoria.

John Green lyckas genom bokens inte alls särskilt omfattande mängd få mig att gråta ungefär 317 gånger. Trots att jag såg filmen först. Trots att jag vet vad som händer. Välformulerat, tilltalande, rörande. Hjärtat värker.

Mitt perspektiv har ändrats från när jag såg filmen dock, när jag levde mig in i huvudpersonens liv och tankar och kärlek och allt det där. Sådär som en sextonåring kände jag mig då. När jag läser boken ser jag allt från föräldrarnas perspektiv istället. Tänk att se ditt barn tyna bort i en sjukdom som inte har något bot. Att alltid leva med rädslan. Kanske är det därför jag bölar mig genom boken.

Den klassas som en ungdomsbok – men vad innebär det egentligen? Läs den alla barn, unga, föräldrar, gamla, vuxna. Läs den nu.
 

 

Böcker · Fantasy · Litteratur · Tonårsromaner

Den unga eliten – Marie Lu


Minns ni Legend. Den där postapokalyptiska boken med två huvudpersoner som försökte befria det korrupta riket. Här är samma författare, men en helt annan värld.

Den unga eliten står Adelina Amouteru i huvudrollen. De lever i ett rike där det för en handfull år sen härjade en hemsk blodfeber, alla vuxna som drabbades dog medan barnen fick olika kroppsliga märken. En del fick hår i anmärkningsvärda färger, stora ärr och andra särdrag – nu kallas de malfettos och de hatas och spottas på. En hel inkvisation lägger ner sin tid på att jaga och döda dessa, särskilt de så kallade elitisterna – dem blodfebern lämnade med speciella gåvor.

Adelina lever med sin hemska pappa, och får en dag nog. Hon rymmer. Fångas in av inkvisitorerna men räddas av den mystiske Enzo – ledaren för Dolksällskapet, en hemlig grupp av malfettos med mål att ta över hela riket.

Det är en helt okej bok. Historiska inslag i en fantasyvärld med magi och onaturliga krafter, men den når tyvärr inte riktigt upp till den status Marie Lu lämnade efter sig efter Legend-trilogin. Det är helt klart en bra bok, men jag blir inte alls lika medtagen och gripen som hennes tidiga böcker gjorde mig. Det är synd. Att dessutom klämma in den obligatoriska romansen känns lite trist (ja, det kritiserar jag ofta men jag är SÅ TRÖTT på att läsa om vad jag anser vara rätt onödiga romanser i varenda bok som riktar sig mot ungdomar. Kom igen nu.) men i övrigt är det spännande och jag är ju ändå sugen på att läsa vidare om Adelina och elitisterna. Slutet lämnar liksom efter sig en känsla av otillfredsställelse som jag vill släcka. Så, fortsättning tack, men lite mer spänning 🙂 Oförutsedda element finns det en hel del av, och det uppskattas, men lite mer känsla.

För att avsluta måste jag ändå säga att Marie Lu är en skicklig författare, absolut, däremot når den här bara inte riktigt lika högt som Legend.

Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Den röda pyramiden – Rick Riordan


Har du läst Percy Jackson-böckerna? Det har inte jag (gav upp efter halva första pga guud så jobbigt skriven), men det här är en bok av samma författare och det ger mig ett visst sug att försöka mig på även dem. I Percy Jackson möter vi ju en massa grekiska gudar (hur jag vet? Jo, jag såg ju faktiskt filmen.). Första boken i Kanekrönikan innehåller istället en hel drös av de lite mindre kända egyptiska gudarna.

”VARNING. Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. På en del ställen var ljudkvaliteten dålig. En del ord och meningar är kvalificerade gissningar från författarens sida.” Så börjar första boken i Kanekrönikan. Hittills har jag inte mött en bok som startat så. Det väcker mitt intresse. Rösterna och skrapet börjar direkt i mitt huvud och jag är fast.

Vi har alltså Carter Kane, en liten kille som rest världen runt med sin pappa sen hans mamma dog. Pappan är arkeolog med fokus på just Egypten och den egyptiska mytologin. Vi träffar honom i London, det är en av årets 2 besöksdagar – dagen då de besöker Carters syster Sadie som istället fått växa upp hos sin mormor. Just den här dagen är syskonen Kanes pappa ovanligt nervös, spattig och orolig av sig. De åker till ett museum och boom, pappan försvinner ner i ett mörkt hål och ett gäng egyptiska gudar släpps lösa. Carter och Sadie tycks vara de enda som kan rädda mänskligheten från den onde Set och totalt kaos.

Det är alltså en bok i ganska samma stil som jag misstänker att Percy Jackson-böckerna är (de som läst dem säger att det är så åtminstone). Det är lättläst, snabbt och intresseväckande. För en högstadieelev tror jag att tjockleken kanske avskräcker lite, men innehållet tror jag skulle gripa tag i vilken 14-åring som helst. Tilltalar ju mig, som är gammal i gemet. Jag lär mig massor om den egyptiska gudavärlden samtidigt. Skulle den fått ett betyg på en femgradig skala hade den fått en stark trea, för den är ju bra. Godkänd. Trevlig. Perfekt konsumtionsläsning och perfekt ungdomsbok. Tipstips som present till den där läslusen du har som kusin eller lillbrorsan eller så.

Sugen på ett smakprov? Det hittar du nämligen HÄR.

9-12 år · Böcker · Dystopi · Fantasy · För mindre människor · Författartips · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Flickan vid glastornet, Resan till tidens slut, Eunomia – Erika Vallin


Att jag inte läste klart snabbare. Erika Vallins Eunomia landade i min mailinkorg för ganska många veckor sedan. Det är den avslutande delen i trilogin som börjar med Flickan vid glastornet och följs upp av Resan till tidens slut. Och nu när jag läst klart trilogin är jag frälst och vill bara ha mer – mer, mer, mer!

I trilogin lär vi känna Asrin, en rätt vanlig föräldralös typ 12-åring som bor med sin farmor i Stockholm. Hon ska byta skola, och börjar också i en matteklubb där det berättas om Speglarnas hemlighet och landet Eunomia som du når genom de tre speglarna. Eunomia ska vara ett land i en parallell verklighet, en värld där tiden står still och en ondskefull drottning tagit över makten från de goda vetenskapsmännen. Asrin och hennes nya kompisar Max och Lima ger sig ut på mystiska jakter efter nyckeln. Nyckeln den där galna damen berättade om. Och vart kom boken ifrån, Alice och spegellandet, den som tillhört Asrins mamma. Och varför saknas en sida?

Jakten efter nycklar, speglar och Eunomia fortsätter genom de tre böckerna och ger mig ömsom gåshud och kalla kårar, ömsom glädjeskutt och pirr i magen. Det är en sån massa myter och sagor som binds ihop i böckerna, allt detta i jakten på de tre speglarna som ska visa vägen in till Eunomia. Det är så jävla otäckt ibland, så att jag var tvungen att tända lampan och nynna glada sånger för att få skräcken att släppa taget, och det ska vara skrivet för 9-12-åringar ungefär. Jag tänker att jag önskar att jag läst dem då, men får ut minst lika mycket nu – om inte mer. För det är spännande, gastkramande och intresseväckande och efter att sista sidan tagit slut släpper den inte taget. Vallin får dessutom med alla element jag gillar: verklighet blandat med fantasy, science fiction och rätt många dystopiska trådar tillsammans med lite kärlek och vänskap. Mest vänskap.

Känslan liknar en svensk Harry Potter, fast med en stark och smart tjej i huvudrollen istället. Känslan påminner också om Hungerspelen, eller en bok i den stilen. Det är något särskilt med att läsa om barn som ger sig in i ”vuxna” äventyr, eller finns det något sånt? Jag älskar att Vallin låter förluster, död och sorg ta stor plats i boken – precis som förräderi och känslan av att inte kunna lita på någon. Det är lättrelaterat till i alla åldrar och tilltalar. Jag är fett imponerad av kompositionen och kombinationen av myter och verklighet, av den parallella verkligheten som började så bra men slutade så illa. Och sen älskar jag slutet med en föraning om en eventuell fortsättning.

Rekommenderad läsupplevelse för alla som gillar Harry Potter, Hungerspelen, Spelkortsmysteriet och liknande böcker. Passar lika bra för nioåringen som för femtonåringen som för femtioåringen. Kan inte komma på en enda person som borde vara utan den här läsupplevelsen och en del av mig hoppas och önskar att någon stor amerikansk filmskapare får tag i boken, för den skulle bli en sjuhelsikes film.

(dessutom är böckerna svinsnygga, så måste nog uppdatera mina lånade biblioteksexemplar till riktiga vid nästa löning.)

Genre: Ungdomsoman/Skräck/Fantasy
Originaltitel: Flickan vid glastornet, Resan till Tidens slut, Eunomia
Utgiven: 2012, 2013, 2014
Antal sidor: 238, 222, 217

Dystopi · Humor · Litteratur · Ljudbok · Romaner · Si/Fi · Tips · Tonårsromaner

Ready Player One – en bit på vägen


Jag har under senaste veckorna lyssnat en del på Ready Player One  av Ernest Cline på min nya favvoapp Storytel (fast, det är dags att säga farväl pga tomt i plusskan, men bästa appen ändå). Det tog över 3 timmar att ta sig igenom förklaringen av denna ytterst komplicerade värld, och jag ville ge upp tusen gånger innan jag fastnade. Varför ville jag då ens fortsätta? Jo:

Jag älskar Si/fi dystopier. ÄlskarReady Player One är en sån i lightvariant, i stil med typ Enders Spel, Maze Runner eller kanske den där filmen med Arnold Schwarzenegger som är i samma stil. Ungefär. Året är 2044 och världen är ett sånt där grådassigt klassklyftigt ställe där folk får samsas på liten plats med lite mat och lite resurser till de flesta. Alla lever också i OASIS, en slags spelvärld (tänk dig en blandning av WOW och Facebook, där folk jobbar, umgås och går i skolan – samt dödar goblins och skaffar XPs). Spelvärlden är skapat av en snubbe som nyss dött, och i och med hans död startade en skattjakt. Den som hittar ”påskägget” får ärva den stenrike Halliday, och hela OASIS. Vi har en ung kille i huvudrollen, Wade Watts, som bor i ett område med husvagnar som tycks vara staplade på hög för att rymma så många som möjligt. Han är föräldralös och bor hos sin snikna moster med en ständigt varierande ström av killar. Han är en ”gunter”, en av dem som letar frenetiskt efter påskägget. Bara ett problem, han har inga pengar, och kan därför inte röra sig runt i OASIS som alla andra.  Ett stort kapitalistiskt företag letar också efter påskägget, och tycks ta till alla knep i boken för att komma före Wade och hans kompisar till ägget.

Det tar, som sagt, författaren en herrans massa sidor (eller i mitt fall, timmar) att lyckas med att förklara den här världen – först den riktiga, sen the OASIS och sen hela jakten på påskägget. Det är tråkigt att ta sig igenom, fruktansvärt tråkigt, och känns mer som att lyssna på en historiebok än en roman. När det till och med börjar förklaras hur personen spelar ett spel i spelet ville min hjärna lägga ner och jag funderade på att kasta boken åt helvete. Men jag stod ut, och det är jag trots allt glad för. För nu, mot slutet (har drygt 2 timmar kvar) börjar det bli SPÄNNANDE på riktigt och jag vill inget annat än att lyssna klart. Kan hjälpa att jag känner till mycket av det som pratas om (äldre konsolspel, 80-tals kultur och sånt), men särskilt lite mer spelintresserade kids tror jag verkligen skulle kunna bli tilltalade av boken. Jag hoppas bara på att inte bli besviken.

Btw – ett litet plus är att boken är inläst av Will Wheaton, nördfaktorn är komplett

9-12 år · Allmänt intressant · Övrigt · Böcker · För mindre människor · Litteratur · Personligt · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Erika Vallin – jag jobbar långsamt


Alltså, ursäkta mitt långsamma tempo – men jag kämpar vidare med Erika Vallins Eunomia-trilogi. Det är verkligen inte det att jag inte älskar böckerna, för det gör jag verkligen, så det är egentligen ingen kamp. Jag njuter av varje sida, och vill liksom få den här sammanhängande sträckläsningen när jag läser böckerna. Det leder dock tyvärr till att det blir lite för lite läst 😦 En absolut nackdel med att vara föräldraledig med en liten parvel som liksom vill leka och hänga och pocka på uppmärksamhet en del. Sen när liten väl sover vill en ju hänga tvätt, ta hand om disk, kanske dammsuga upp de där små ärtorna under köksbordet och de nertrampade majskrokarna i vardagsrumsmattan. Att jag dessutom fastnat i *skäms* Paradise Hotel gör att ytterligare lite kvällstid försvinner i intet.

TROTS detta måste jag dock säga att jag rekommenderar Flickan vid glastornet till varenda jävel som frågar om boktips. Varför? Stark brud i huvudrollen. Läskig och skrämmande men också ashäftig bakgrundshistoria. Vänskap, släktskap och mysterier. Har träffat få mellanstadiebarn som inte gillar den kombinationen – känns som en svensk Harry Potter/vuxnare Martin Widmark/skräckroman a la tweenie. Full rapport kommer nog i slutet av nästa vecka (min partner åker bort=mer kvällstid till inget annat än läsning/däcka utmattad i soffan). Lovar!

9-12 år · För mindre människor · Tonårsromaner

Tidstvillingarna – Arne Norlin & Sally Astridge


”Vi är drygt 7 miljarder människor på jorden. Varje år föds det ungefär 140 miljoner nya barn, stod det på Wikipedia. Om man delar 140 miljoner med 365 dagar, sedan med 24 timmar, sedan med 60 minuter och till sist med 60 sekunder får man sju. Det betyder att jag och sex andra elvaåringar på jorden kan ha fötts exakt samma sekund. […] Men säg att jag har tre eller fyra tänkbara tidstvillingar.”

Möt Astrid, en elvaårig tjej som går i en vanlig skola i vanliga Sverige. En natt dyker det upp någon i hennes sovrum. Och natten efter igen. Han är Tamati. En elvaårig maorier från Nya Zeeland. De råkar vara födda samma sekund, och är därmed tidstvillingar. Om en anstränger sig noga och tänker på ingenting och lägger fokus på bara en punkt i huvudet, då kan en resa i tiden till sin tidstvilling har Tamatis farfar berättat för honom. Och det fungerar. Där, i nätterna, börjar en vänskapsrelation bortom gränserna. De hjälper varandra med problem de har i sina egna liv, som mobbing och för stora krav, med ett annat perspektiv från en annan värld på samma planet.

Innan du börjar läsa behöver du nog skaka av dig det här begreppet ”barnbok”, för det finns inte. Den här boken berör mig, trots att det var en halv livstid jag var elva år. Konceptet tidstvilling är ashäftigt. Tänk att det finns någon som är född exakt samtidigt som mig?! Boken tar upp reella vardagsproblem för två ungdomar på varsin sida av jorden, och visar att våra liv trots allt är ganska lika. Jag får en inblick i den maoriska kulturen som jag aldrig direkt mött förut och vill rekommendera den till alla mellanstadielärare för att inte glömma den mobbing och den hemskhet en del barn trots allt utsätter varandra för. Jag önskar att boken funnits när jag var elva, för att påminna mig om att jag inte var ensam och få mig att drömma om någon född samtidigt som mig som kunde bli min vän. ‘

Däremot, några minus, språket är ibland nästan lite väl enkelt och storyn som jag tycker är mysig och trevlig känns nästan på gränsen till för enkel. Men det håller liksom hela vägen in. Den enda ordentliga kritiken från min sida är väl det här med romantiken, kan inte två personer av olika kön vara vänner utan att den där jävla kärleken kommer in i bilden? Skulle så gärna vilja läsa om två barn som bara får vara vänner. Snart kanske vi kommer dit också.

Tror att det kommer bli en oerhört uppskattat bok av många, för att sammanfatta. Många kan känna igen sig och lära sig saker som en nog aldrig kommit i kontakt med förut. Och sen gillar jag ju egentligen det romantiska ”pirret i magen” som skapas ändå. Tack!

Boken släpps under september månad, så varför inte beställa den direkt här.

Genre: Ungdomsbok 9-12 år
Originaltitel: Tidstvillingarna
Utgiven: 2014
Antal sidor: 297 sidor