Böcker · Litteratur · Romaner

Rosengädda-trilogin av Emma Hamberg


Sommarkavalkaden fortsätter. Som en del av er vet älskar jag Emma Hambergs sätt att skriva – det är något i det vemodigt glada som liksom får mig att skratta och hoppa och le med hennes böcker och i sommar lyssnade jag igenom hennes Rosengädda-trilogi. Eller, de sista två (eftersom jag dumt och opåläst nog inte fattade att det var en trilogi och började med bok två).

Handling Larma, Släcka, Rädda i Rosengädda. Till Rosengädda flyttar Tessan för att rusta upp ett gammalt stationshus hon fått av sin vän Jane. Hon bor där med sin get. I brandstationen gråter Jonny för sig själv. Utbränd säger de, så nu får han inte vara brandman längre – utan bara en enkel brandinspektör. In sveper Rafael i det lugna samhället och allting liksom. Förändras.

I Vårjakt i Rosengädda dyker Tessans mamma oväntat upp. Hon ska tydligen bo i stationshuset med dem där och hjälpa till litegranna ett tag. Dyker upp gör också Erland. Han med det underliga språket och en mörk hemlighet.

Om jag någon gång skulle lyckas med min författarkarriär som jag inte ens påbörjat, ja då skulle jag vilja skriva som Emma Hamberg. Hur hon än gör så lyckas hon skriva på ett underhållande och lättillgängligt sätt, men ändå på ett sätt som berör in i djupet av själen – om ni förstår hur jag menar. Det är dagsaktuellt och oväntat, saker dyker upp som en liksom inte riktigt har väntat sig och alla får vara med. Varmt och välkomnande, helt enkelt, och att dessutom höra Emma Hamberg själv läsa in böckerna är liksom pricken på i:et. Punkt.

30 böcker alla borde läsa · Böcker · Litteratur · Tonårsromaner

#14 Allt för min syster – Jodi Picoult


Ja, jag är ganska förtjust i gripande livsöden med grund i en verklig historia – särskilt så kallade ”tonårsromaner”. Allt för min syster är en typisk sån, som också filmatiserat med Cameron Diaz som en av huvudrollerna.

Anna är en designer-baby, ett barn designat särskilt för att passa sin äldre systers blodgrupp perfekt – i grunden född för att hennes navelsträngsblod skulle rädda storasyster Kate från sin leukemi. Det räcker dock inte för att göra henne frisk, utan fler och fler transplantationer görs från Anna till Kate för att försöka rädda Kates liv. Hur långt kan man som förälder gå för att rädda sitt barn, när är det nog? I boken ställer Anna sina föräldrar inför domstol för att ta makten över sin egen kropp igen, för att de inte längre ska kunna ta beslut i medicinfrågor gällande henne längre – för att hon ska få leva ett liv som något annat än Kates reservdelsfabrik.

Det finns andra böcker i frågan om det är okej att skapa ett liv för att rädda ett annat – t ex Rädda Felix som är en svensk variant på ungefär samma sak – men det är intresseväckande och debattvänligt och perspektivgivande dessutom. Vad är rätt? Vad är fel? Vem bestämmer? Fantastiskt.