Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi

Brännmärkt – Lizette Edfeldt


IMG_3805

Adaline Theta – född i thetarangen i Imperiet, det land som blivit kvar efter åratal av katastrofer – är slaktare. Hennes jobb är att tjäna de som är av högre rang än henne. I hennes hjärta spirar upprorstankar, såna det inte finns plats för i en totalitär dystopisk stat, och redan innan det börjat ordentligt vävs vi in i lögner och hemligheter. Men så händer något som ingen hade väntat sig…

Brännmärkt är en djupt gripande si/fi-dystopi av att nytt svenskt stjärnskott. Boken börjar klassiskt med en strikt diktatur efter årtionden, århundraden (?) av katastrofer och en utlösande kris som satt landet i ett undantagstillstånd som inte ger med sig. Första 50 sidorna doftar av Hungerspelens förtvivlan och Divergents klassamhälle, med en diktaturstat som bara beskrivits så väl i Kallocain och 1984 – men hela boken tar en vändning som jag definitivt inte hade räknat med och istället för att bli lite uttråkad som jag av någon anledning förväntat mig att jag skulle bli får jag istället äran att bli hänförd, chockerad, kär och besviken – besviken på att boken tar slut alldeles för fort. Jag hade behövt minst 400 sidor till med en skitstark brud som tar sitt eget öde i händerna och gör en jävla massa med det. Så mycket jävlar anamma i en bok.

brannmarktDet tog några veckor att lyckas processa läsupplevelsen tillräckligt för att få ihop en text, trots bokens behagligt lätta skrivsätt är innehållet något som kräver en runda genom hjärnan och sen en till. Önskar er en trevlig läspåsk med denna bok, på riktigt alltså. Skippa påskekrimen och satsa på en påskeSI/FI.

 

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Utpost – Ann Aguirre


aguirre_utpost_omslag_inb_0På grund av uppföljare kan nedanstående innehålla SPOILERS. Be aware!

Spadertvå och hennes vänner har tagit sig ut ur underjorden, förbi den gänginfesterade staden och nu ”räddats” till den lilla kolonin Räddning där tiden tycks ha stannat i ett könsstereotypt 1847. Spadertvå som är van att vara en jägarinna, med hög status, frihet att agera på eget bevåg och dessutom ser sig själv som vuxen (!!) trivs inte alls särskilt väl i den nya fristaden. Där ska flickor bära klänning och foga sig, laga mat, sy och avla fram fler människor. Hon vill bara slåss, försvara byn och sina vänner samt bevaka de monstruösa zombieliknande varelserna som finns överallt – och som tycks bli smartare…

Utpost är fortsättningen på Enklav och del två i serien Razorland. Miljön är dystopisk och lite smått si-fi’ig. Första boken påminde mig mycket om Metro 2033 men det kommer en ifrån här och istället känns inspiration från typ Divergent-serien mer närvarande än tidigare. Även här återfinns en ganska trevlig läsupplevelse (om än lite ryckig ibland, från promenader till zombieslakt på 2 sekunder) som är medryckande och intressant, men inte mycket mer än så. Och jag är ÅTER IGEN så trött på alla dessa romanser som måste tryckas in i alla böcker som vänder sig till den tonåriga läsaren. Seriöst Twilight, vad har ni gjort med fantasy/si-fi-litteraturen? Och snälla författare, kan ni SLUTA med dessa 2 killar på en tjej-romanser. Alltså, det är tråkigt. Jättetråkigt. Ointressant. Irrelevant. Lägg av. Helt enkelt.

För att sammanfatta: lästrevlig uppföljare på en helt okej bok där jag åter igen är sugen på att ta reda på hur det slutar för att jag blir medryckt och gripen av historien som är rätt välskriven och medryckande – som tonårslitteratur ofta är. Det fladdrar lite i magen av nån gammal dammig tonårsfjäril MEN jag skulle gärna slippa dessa hjärtesörjande och irrellevanta trekantsdramer. Tack för mig.

Dystopi · Si/Fi · Tonårsromaner

Rött uppror – Pierce Brown


I en tid långt borta i en värld på planeten Mars lever människorna i ett strikt kastsystem indelat efter färg. Darrow, bokens huvudperson, är av lägsta kastet. Han är en röd. Han arbetar i gruvorna under mars yta, precis som alla andra av hans färg. Han sliter för framtiden, för att andra ska kunna komma dit i framtiden, för att hans barn ska få det bättre. Han är nygift med sitt livs kärlek. Revolten är dock aldrig särskilt långt borta, och efter att hans kärlek offrats efter ett äventyr när de försökte se solen försöker han hämnas. Han får hjälp att infiltrera skolan för de dominerande, de gyllene…

Jag älskar egentligen klasskampsdystopier där ”the underdog” slår tillbaka mot makten som förtryckt ett helt folk under mycket lång tid, som ljugit och kuvat – men den här boken klarar jag inte att läsa klart. Inte för att den är dålig, det är en fantastiskt välskriven bok, men för att den är så otäck. Kanske inte på det där rysar-viset, utan mer som en blandning mellan Saw-filmerna och Hungerspelen. Barn som offras. Folk som ljuger. Uppdelning av människor. Mörker. Död.

Hungerspelen möter Flugornas herre möter Blade runner möter Game of thrones och det är bara att luta sig tillbaka och njuta.” Skriver Linda Skugge om boken i gp.

Jag har alltså inte lyckats läsa klart. Bara att tänka på boken ger mig gåshud och obehagskänslor. Så det är en bra bok, en riktigt bra bok. Och någon gång i framtiden kanske jag vågar läsa klart den också – men än så länge är jag alldeles för rädd.

Originaltitel: Red Rising
Antal sidor: 391
Utgivningsår: 2015
Passande musik: I Bergakungens sal, eller temat från Hajen.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Tonårsromaner

Prodigy – Marie Lu


Prodigy är uppföljaren till Legend och jag har äntligen fått tag i en kopia.

Vi får fortsätta följa Day och June och deras kamp mot den totalitära staten i det post-Apokalyptiska USA där Republiken styr och Rebellerna slåss emot. För att Day, som är skadad, ska överleva har de tagit sig till Los Angeles för att ta kontakt med Rebellerna och se om de vill hjälpa dem än en gång. Men motkravet har ett dyrt pris….

Som i de flesta post-apokalyptiska böcker är det här en uppföljare som i mångt och mycket påminner om Divergent-serien och överraskar på liknande sätt. Boken är välskriven och storyn trovärdig så det gör inte så mycket att det påminner mycket om saker en redan läst. Jag gillar ju dessutom dystopigrejen blandat med lite brustna tonårshjärtan och en stat som sviker sin befolkning, med en gnutta folkuppror i så för mig är det en trevlig (om än ganska mörk) läsupplevelse som säkert uppskattas av de flesta om gillar böcker i den stilen.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Tonårsromaner

Enklav – Ann Aguire


Den här boken trodde jag att jag skrivit om för länge sen.

Enklav är ytterligare en sån här vacker framtidsdystopi i Hungerspelens bakvatten.Jag gick in skeptisk, mycket skeptisk, men kom att bli riktigt positivt överraskad.

Vi befinner oss i tunnelbanesystemet under ett raserat New York. Här möter vi Spadertvå, en ung tjej som precis genomgått den blodsritual som gör henne till vuxen och inviger henne som jägarinna för sin enklav. Hon paras ihop med tystlåtne Tålig, en pojke som kommit från tunnlarna, och de beger sig ut på ett uppdrag mot en av de andra enklaverna. Väl där inser de att hela grannenklaven utplånats av de zombie-liknande varelser som kallas missfostren som vandrar genom tunnlarna, men istället för nyheten tas emot väl av sin egen enklav förvisas de. Till ytan.

Det känns som en kombination av typ Hungerspelen, valfri zombiebok och såklart Metro 2033. Återigen får kids bege sig ut för att göra vuxnas jobb, och kastas huvudstupa ut i orimligt farliga situationer. Fruktansvärt men välskrivet och det blir liksom bättre mot slutet. En klar typ 6:a, på en tiofaldig skala och det är en helt okej slukarbok att ta sig igenom, särskilt nu i höst. Uppföljaren dyker upp på svenska någon gång under hösten, och jag ser faktiskt fram emot det.

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur

Sista riket – Brandon Sanderson


Åh, så skeptisk jag var till den här boken när den landade hos mig. Missförstå mig rätt, jag älskar fantasy, men när det på baksidan presenteras en hemsida för vidare info och utforskning av världen i boken så kände jag väl lite ”hur kan en inte få med allt som behövs på 800 sidor?”.

Alla mina tvivel och all min kritik krossades bara 50 sidor in i boken. Det är en magisk värld uppdelad i 2 tydliga klasser som Sandersson målar upp. Överstehärskaren styr över det som kallas det sista riket där adel får göra lite som de vill med det lägsta kastet ”skaana” som slavar och sliter och lider under piskan. I detta sprids ryktet om Överlevaren från Hathsin, en av huvudpersonerna i boken, en man med allomantiska gåvor, förmågan att bränna metaller och därmed ge sig själv magiska krafter, som blåser på ett uppror. I centrum finns också den lilla skurkflickan Vin som även hon har dessa gåvor. Tillsammans försöker de, och ett gäng skurkar, piska på ett skaa-uppror och störta härskaren.

Det är en döcool messiasberättelse som under de sista hundra sidorna får håren att resa sig på armarna. Det är första boken i Mistborn-serien så det kommer mer och jag bara längtar trots att boken lämnar mig nöjd och tillfredsställd. Sista 500 sidorna kunde jag inte sluta läsa, ni vet sådär att en bär med sig boken överallt och inte riktigt kan släppa taget. Sista riket lämnar mig med gåshud och rysningar, påminner mig om både Noreas saga och Hungerspelen på något oförklarligt sätt. Det är bara doften av det i sidorna på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Och vad är jag absolut mest nöjd över, den kvinnliga huvudrollen är värd mer än sitt utseende och blir inte förpassad till en kärlekskrank tonåring som dreglar över snygga hunkar. Så. Jävla. Underbart.

That’s all.

9-12 år · Böcker · Dystopi · Fantasy · För mindre människor · Författartips · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Flickan vid glastornet, Resan till tidens slut, Eunomia – Erika Vallin


Att jag inte läste klart snabbare. Erika Vallins Eunomia landade i min mailinkorg för ganska många veckor sedan. Det är den avslutande delen i trilogin som börjar med Flickan vid glastornet och följs upp av Resan till tidens slut. Och nu när jag läst klart trilogin är jag frälst och vill bara ha mer – mer, mer, mer!

I trilogin lär vi känna Asrin, en rätt vanlig föräldralös typ 12-åring som bor med sin farmor i Stockholm. Hon ska byta skola, och börjar också i en matteklubb där det berättas om Speglarnas hemlighet och landet Eunomia som du når genom de tre speglarna. Eunomia ska vara ett land i en parallell verklighet, en värld där tiden står still och en ondskefull drottning tagit över makten från de goda vetenskapsmännen. Asrin och hennes nya kompisar Max och Lima ger sig ut på mystiska jakter efter nyckeln. Nyckeln den där galna damen berättade om. Och vart kom boken ifrån, Alice och spegellandet, den som tillhört Asrins mamma. Och varför saknas en sida?

Jakten efter nycklar, speglar och Eunomia fortsätter genom de tre böckerna och ger mig ömsom gåshud och kalla kårar, ömsom glädjeskutt och pirr i magen. Det är en sån massa myter och sagor som binds ihop i böckerna, allt detta i jakten på de tre speglarna som ska visa vägen in till Eunomia. Det är så jävla otäckt ibland, så att jag var tvungen att tända lampan och nynna glada sånger för att få skräcken att släppa taget, och det ska vara skrivet för 9-12-åringar ungefär. Jag tänker att jag önskar att jag läst dem då, men får ut minst lika mycket nu – om inte mer. För det är spännande, gastkramande och intresseväckande och efter att sista sidan tagit slut släpper den inte taget. Vallin får dessutom med alla element jag gillar: verklighet blandat med fantasy, science fiction och rätt många dystopiska trådar tillsammans med lite kärlek och vänskap. Mest vänskap.

Känslan liknar en svensk Harry Potter, fast med en stark och smart tjej i huvudrollen istället. Känslan påminner också om Hungerspelen, eller en bok i den stilen. Det är något särskilt med att läsa om barn som ger sig in i ”vuxna” äventyr, eller finns det något sånt? Jag älskar att Vallin låter förluster, död och sorg ta stor plats i boken – precis som förräderi och känslan av att inte kunna lita på någon. Det är lättrelaterat till i alla åldrar och tilltalar. Jag är fett imponerad av kompositionen och kombinationen av myter och verklighet, av den parallella verkligheten som började så bra men slutade så illa. Och sen älskar jag slutet med en föraning om en eventuell fortsättning.

Rekommenderad läsupplevelse för alla som gillar Harry Potter, Hungerspelen, Spelkortsmysteriet och liknande böcker. Passar lika bra för nioåringen som för femtonåringen som för femtioåringen. Kan inte komma på en enda person som borde vara utan den här läsupplevelsen och en del av mig hoppas och önskar att någon stor amerikansk filmskapare får tag i boken, för den skulle bli en sjuhelsikes film.

(dessutom är böckerna svinsnygga, så måste nog uppdatera mina lånade biblioteksexemplar till riktiga vid nästa löning.)

Genre: Ungdomsoman/Skräck/Fantasy
Originaltitel: Flickan vid glastornet, Resan till Tidens slut, Eunomia
Utgiven: 2012, 2013, 2014
Antal sidor: 238, 222, 217

Dystopi · Humor · Litteratur · Ljudbok · Romaner · Si/Fi · Tips · Tonårsromaner

Ready Player One – en bit på vägen


Jag har under senaste veckorna lyssnat en del på Ready Player One  av Ernest Cline på min nya favvoapp Storytel (fast, det är dags att säga farväl pga tomt i plusskan, men bästa appen ändå). Det tog över 3 timmar att ta sig igenom förklaringen av denna ytterst komplicerade värld, och jag ville ge upp tusen gånger innan jag fastnade. Varför ville jag då ens fortsätta? Jo:

Jag älskar Si/fi dystopier. ÄlskarReady Player One är en sån i lightvariant, i stil med typ Enders Spel, Maze Runner eller kanske den där filmen med Arnold Schwarzenegger som är i samma stil. Ungefär. Året är 2044 och världen är ett sånt där grådassigt klassklyftigt ställe där folk får samsas på liten plats med lite mat och lite resurser till de flesta. Alla lever också i OASIS, en slags spelvärld (tänk dig en blandning av WOW och Facebook, där folk jobbar, umgås och går i skolan – samt dödar goblins och skaffar XPs). Spelvärlden är skapat av en snubbe som nyss dött, och i och med hans död startade en skattjakt. Den som hittar ”påskägget” får ärva den stenrike Halliday, och hela OASIS. Vi har en ung kille i huvudrollen, Wade Watts, som bor i ett område med husvagnar som tycks vara staplade på hög för att rymma så många som möjligt. Han är föräldralös och bor hos sin snikna moster med en ständigt varierande ström av killar. Han är en ”gunter”, en av dem som letar frenetiskt efter påskägget. Bara ett problem, han har inga pengar, och kan därför inte röra sig runt i OASIS som alla andra.  Ett stort kapitalistiskt företag letar också efter påskägget, och tycks ta till alla knep i boken för att komma före Wade och hans kompisar till ägget.

Det tar, som sagt, författaren en herrans massa sidor (eller i mitt fall, timmar) att lyckas med att förklara den här världen – först den riktiga, sen the OASIS och sen hela jakten på påskägget. Det är tråkigt att ta sig igenom, fruktansvärt tråkigt, och känns mer som att lyssna på en historiebok än en roman. När det till och med börjar förklaras hur personen spelar ett spel i spelet ville min hjärna lägga ner och jag funderade på att kasta boken åt helvete. Men jag stod ut, och det är jag trots allt glad för. För nu, mot slutet (har drygt 2 timmar kvar) börjar det bli SPÄNNANDE på riktigt och jag vill inget annat än att lyssna klart. Kan hjälpa att jag känner till mycket av det som pratas om (äldre konsolspel, 80-tals kultur och sånt), men särskilt lite mer spelintresserade kids tror jag verkligen skulle kunna bli tilltalade av boken. Jag hoppas bara på att inte bli besviken.

Btw – ett litet plus är att boken är inläst av Will Wheaton, nördfaktorn är komplett

Böcker · Dystopi · Litteratur · Ljudbok · Si/Fi

Enders game – Orson Scott Card


 WOAAH! Äntligen har jag lyssnat mig igenom den här skatten.

Enders Game skrevs på 80-talet av en amerikansk si-fi-författare. Boken cirkulerar kring lilla Ender (Andrew) Wiggin. Bara sex år gammal skickas han upp till ”Battle school” – placerad i rymden i jordens gravitationsfält – för att tränas till att bli en soldat i kriget mot ”the buggers”, en annan till synes intelligent livsform som attackerat jorden åratal tidigare. Träningen sker genom en massa krigssimulationer i nollgravitation. (alltså ursäkta alla engelska termer, att försöka översätta dem känns inte som min sak – utan översättarnas). Är Ender den enda som kan rädda mänskligheten?

Hej, så kul det inte lät när man beskriver det så. Men tänk tanken, du lär ju ha gjort det ändå, en annan livsform som attackerar jorden. En skola utan gravitation där du lär dig döda dem. Planerar strategier. Luras av staterna. Detta är en skola som skapats globalt, gemensamt. Detta trots pågående politiska stridigheter mellan olika grupper på jorden. Det är lika mycket ett samhällsförklaring som en rymdroman. Den är najs. Fortsätter nu med efterkommande böcker, och råder er att läsa Enders Game.

Kanske är filmen värd att se, den som nyss kom ut med Harrison Ford som Colonel Graff, han som i början övervakar Ender. Jupp. Så är det. Läs nu!

Genre: Si/fi
Originaltitel: Enders Game
Utgiven: 1985
Antal sidor: 375

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Romaner · Si/Fi

Allegiant – Veronica Roth


Nu är den här. Den avslutande delen i Divergent-trilogin. Jag hade sett fram emot det i månader, typ hela tiden sedan sista sidan av Insurgent lästes klart. Jag tänker inte gå in på handlingen, för det går inte utan att spoila tidigare böcker, men världen har förändrats mycket sen första boken och även karaktärerna i den. Synd bara att all förväntan var förgäves.

Oerhört besviken blev jag på avslutningen. En serie som började så himla skönt, med föga romantiskt tjafs kring den imponerande kvinnliga huvudkaraktären har gått över i någon slags sliskig Twilight-roman och det känns som att författaren stressat ihjäl sig för att hinna klart i tid. Synd på en så pass trevlig serie. Den spårar liksom ur på slutet, det känns som att målet är att skriva ett manus som går hem hos en publik i 14-års åldern, som att man försöker locka alla fans från Twilight och Hungerspelen till sig genom slutet. Och det är liksom inte där hon började, tycker jag åtminstone.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: Allegiant
Utgiven: 2013
Antal sidor: 544

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Legend – Marie Lu


Åh, vad jag älskar att få hem nya böcker i lådan. För några veckor sedan letade sig Legend hem till mig (tack Modernista) med en massa lovord och löften på baksidan. Filmatisering på G och en massa hype.

Och den levde nästan upp till förhoppningarna.

Legend är ytterligare en bok i bakvattnet efter Hungerspelen, en postapokalyptisk värld med diktaturstat, pesthot och mörker. I det här möter vi Day – pojken som staten hatar för att han hela tiden lyckas lura den och en av de mest eftersökta brottslingarna i landet – och June – underbarnet med högsta betyg på prövningen som redan vid 15 års ålder lyckats ta examen från akademien där hon tränats för att bli en perfekt soldat för staten. Två helt olika personer med två helt olika öden. Och deras vägar korsas…

Det är en skön ”svepa-igenom”-bok som jag seriöst inte kunde släppa taget om. Jag stod och bakade småkakor med boken framför mig, bara för att få reda på vad som skulle hända på nästa uppslag. Visst, en del förutsägbara händelser men det är svårt att komma ifrån i tonårsromaner på något sätt. Just pojke-möter-flicka-grejen är ju alltid med och vetskapen om att allting inte riktigt är som det verkar, men trots detta är det en underhållande och gripande bok som lovar stort inför kommande böcker i serien. Definitivt läsvärt.

Här och här kan du få tag i boken, om inte annat, och jag råder dig som gillade Hungerspelen och liknande böcker att läsa den.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: Legend
Utgiven: 2013
Antal sidor: 296
Passande musik: Mörkt och stämningsskapande, eller bara elvispen som surrar om man tycker om att baka kakor.

 

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Romaner · Si/Fi · Tips · Tonårsromaner

Drömgångare – Samantha Shannon


IMG_4751(12)”SCION – tryggare finns inte.”

Fick en ny bok i lådan från Modernista förlag, en fantastisk ny si-fi dystopi vid namn Drömgångare. På baksidan beskrivs författaren Samantha Shannon som en efterföljare till J.K. Rowlings, så snacka om höga förväntningar innan man ens läst första sidan.

Vart är vi då? London år 2059, säkerhetssystemet Scion har varit igång i 200 år. Det är en mörk och välbevakad värld där klärvoajanta förföljs och spärras in i rädsla för deras förmåga att ta sig in i etern och kontakta döda andar och att använda dessa på olika sätt. Mitt i det här lever Paige Mahoney. Hennes jobb är att med hjälp av sin förmåga ta sig in i folks medvetanden, för hon är en av dessa klärvoajanta eftersökta förrädare. Hon är dessutom unik. Hon är en drömgångare.

Så till kritiken, det är så herrans massa olika titlar och termer att sätta sig in i för att förstå och komma in i det nya London vi möter här. Klärvoajanta, amaurotiker (icke-klärvoajanta), hoppare, spolar osv osv osv. MEN när man väl kommit in i det är det svårt att sluta läsa för det är ett fantastiskt verk. Jag får vibbar från andra böcker, allt från Mona Lisa Overdrive till Divergent och Metro 2033, medan jag läser – trots det lyckas Shannon skapa en helt egen fascinerande grej i Drömgångare. Att jag redan innan är rätt såld på genren skadar ju inte, men jag tror att många som inte mött litteratur med det här mörkret i sig innan också skulle uppskatta den. Att Shannon bara är 22 år gammal gör det inte mindre imponerande. Så läs och njut, perfekt i höstmörkret tillsammans med en stor kopp varm choklad uppkrupen i soffhörnet!

HÄR finns förresten en rätt snygg boktrailer, annars går boken att köpa här och här.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: The Bone Season
Utgiven: 2013
Antal sidor: 480
Passande musik: Lana del Ray’s Young and Beautiful ger den rätta känslan.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Insurgent – Veronica Roth


Ingen som läst något här förut kan väl missat min förkärlek till dystopier. Insurgent, fortsättningen på Divergent som kom ut för ett par år sedan, tar helt enkelt vid där den boken slutade (och med tanke på att den slutade mitt i en rejäl cliff hanger så är man ju på högspänn redan när man kastas in i den).

Jag är fortfarande oerhört gripen av Roths trevliga sätt att skriva, mycket Hungerspelen-liknande och typ lika gripande och engagerande. Det är trevligt att sluka böcker utan att behöva stanna upp och processa och tänka, men att ändå lämna boken med en stor fråga hängande i luften som påverkar både dig och hur du ser på livet. Ser mycket fram emot nästa del i serien, Allegiant, som kommer ut på originalspråk om 62 dagar. Insurgent däremot släpps vilken dag som helst på svenska, för den som föredrar att läsa på modersmålet, och läsa den borde du verkligen. (beställ på Bokus eller adlibris vetja). Filmatiseras gör den också!

Lägger in en SPOILER-varning för säkerhets skull, det är svårt att recensera en uppföljare utan att ta med vissa saker från tidigare bok och har ni inte läst Divergent än så sluta läs här för säkerhets skull.

Världen är en stad i USA, någon slags postapokalyptisk verklighet där människor lever i olika grupperingar efter personlighetsdrag. Som sextonåring får man välja vart man vill höra hemma, går igenom en hård initiationsträning innan man sedan för alltid blir en del av gruppen. Det fick vi reda på i tidigare bok. Nackdelen är att maktmissbruk och otäcksheter fått ett slags krig att bryta ut, det var där vi lämnades sist – om ni minns? Nu ska Tris och hennes kärlek Four försöka ställa saker till rätta igen.