9-12 år · Böcker · Fantasy · Filosofi · Litteratur · Sagor

Den Lille Prinsen – Antoine de Saint-Eupéry


Modernista har släppt en nyutgåva av klassikern Den lille prinsen, och boken är så vacker att det värker lite i hjärtat på mig. Under omslaget döljer sig dessutom en enkel vit pärm med bild och titel inprintat i guld, vilket är så stilrent att jag nog måste skaffa en hylla bara för att kunna visa upp den.

Jag måste be alla barn om förlåtelse för att jag tillägnat
en vuxen den här boken. Men jag har en god ursäkt:
den här vuxne är den bäste vän jag har i hela världen.
Och jag har ännu en ursäkt: den här vuxne
personen förstår allting, även böcker för barn. Och så
har jag en tredje ursäkt: denne vuxne person svälter
och fryser hemma i Frankrike. Han behöver verkligen
tröstas. Om de ursäkterna inte räcker, skulle jag gärna
tillägna boken det barn den här vuxne en gång var. Alla
vuxna har en gång varit barn. (Men inte så många av
dem minns det.)”

från förstabladet på Den lille prinsen

Den lille prinsen är sagan om en flygare som inte riktigt känner sig hemma i vuxenvärlden, och en dag kraschlandar i Sahara – långt bort från närmsta by. Märk då hans förvåning när det mitt i natten kommer en liten prins och undrar om han kan rita honom ett får. Fåret måste dock ha en munkorg för att inte äta upp den lille prinsens blomma. Den lille prinsen kommer från en egen planet förstår du, en väldigt liten planet, och ingen vuxen kommer tro dig om du berättar om det.

En saga för vuxna eller en saga för barn? En filosofisk betraktelse av vuxenvärlden. En vacker skildring av världens egoism och meningslöshet. Den beskrivs som en filosofisk fantasy-saga på baksidan av boken, kanske är det så. En filosofisk fantasy-saga. Ja, bättre än så går den nog inte att beskrivas. Skulle jag läsa den för mitt barn? Jag vet inte. Däremot kommer jag läsa den för min sambo. Garanterat.

För övrigt: bokhora skrev en liten anekdot om den här boken här om dagen. Du hittar det inlägget HÄR.

Böcker · Krim · Litteratur · Skräck

Vassa föremål- Gillian Flynn


Jag kunde inte låta bli, trots att lässuget saknades så lyssnade jag mig igenom Vassa föremål på alla dessa långpromenader och matlagningar (det absolut bästa med att gå långt är ju att kunna lyssna på en bra bok). Här senast tog jag mig igenom Vassa föremål.

En del kanske minns att jag var ganska såld på Gone Girl när jag läste den några år efter alla andra. Nu tog jag tag i Vassa föremål, Flynns debutbok som liksom kastades ut på marknaden igen efter filmatiseringen av Gone Girl. Här möter vi Camille Parker, journalist från Chicago, som skickas till sin hemstad för att skriva om 2 döda småflickor som mördats på brutala sätt och sen blivit av med tänderna. I staden finns hennes mor och lillasyster, och hon ska helt enkelt bo hos dem tills skrivit klart eller mördaren hittats.

Det är en kuslig underton genom det vardagliga med blommor, stekande hetta, husor och lemonad. Den överbeskyddande daltande mamman, och omnämnandet av den döda systern som sjuk dött för många många år sedan. Den levande systern och hennes oerhörda omsorg för dockhuset. Mediciner, blå mjölk och lögner. Rysningarna infinner sig snabbt och det är något slags mysigt obehag som bara blir värre och värre. Det överraskar lagom mycket, ger nya perspektiv och precis när du tror att allt är över svänger det till några gånger till.

Det är trots allt en läsvärd, trevligt otrevlig bok att promenera till. Att försöka läsa den på kvällarna var dock ingenting för mitt räddhågsna jag, men dagtid fungerade det alldeles perfekt. Läs och rys.

Böcker · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Precious – Sapphire


”Jag fick gå om en klass när jag va tolv för jag fick barn med farsan. Det va 1983. Jag va inte i skolan på ett år. Det här kommer va mitt andra barn. Min dotter har Downs Syndor. Hon är eftebliven.”

Så börjar Precious, boken jag så oerhört generöst fick av min samordnare på en kampanj i somras. Jag började, och kunde inte sluta. Precious är en ung tjej som varit med om fruktansvärda saker, annat kan man inte säga. Och det här är hennes oredigerade berättelse, med ett språk som inte är särskilt rättat eller fint tillagt. Det är felstavat och rakt på sak och fyllt med så mycket känsla att det värker i kroppen av att läsa det. Boken fick en massa publicitet för några år sen, särskilt genom filmatiseringen av den, och ger insikt i en värld som man hoppas att ingen behöver uppleva någonsin -men tyvärr allt för många lever i ändå.

Den är underbar, och jag vet inte ens om jag orkar se filmen för att det till och från är så fruktansvärt jobbigt att försöka ta sig igenom den här ändå såpass lättlästa bok.

Genre: Roman/biografi?
Originaltitel: Push
Utgiven: 1996
Antal sidor:  300
Passande musik: känns det som att boken ger dig, i sig själv.