Böcker · Feelgood · Litteratur · Romaner

Feelgoodböcker generellt (Jack och Julia samt Brutna ben och brustna hjärtan)


Jag har under de senaste veckorna slukat ett par feelgood-böcker/chick lit-böcker med svenska författare/vad de nu kallas. Först lyssnade jag igenom Julia och Jack av Anna Lönnqvist. Sen läste jag Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul av Maria Ernestam.

Snabba genomgångar av böckerna. I Julia och Jack är Julia med sin gifta pojkvän i New York. På storstadens gator träffar hon sitt ex. Jack. Med sin nya tjej. Mitt i New York?! Utifrån det här snurrar en ganska snurrig historia om Julia, uppbrottet med Jack, sin pojkväns fru och barn, relationen med systern och de döda föräldrarna, en gammal kompis från förr, jobbet och den nya kontakten med exet ut sig.

Brutna ben och brustna hjärtan – en alldeles omöjlig jul var en bok i samma stil, men med annan story. Lisbeth, ca 35 år, jobbar som lärare i lilla Frillesås. I snön sitter hon och säljer torra lussekatter, suktar efter den där snygge ridläraren Jan och tänker på sitt ex Harry. Som från ingenstans dyker upp samtidigt som rören i köket börjar lukta avlopp och frisörkompisen Saras systerdotter förstört hennes frisyr. Dessutom har rektorn på skolan anställt nån stroppig skidstjärna som ska ta hennes roligaste lektionstimmar. Dom ska dessutom åka på en resa till Österrike ihop? Vad gör då Lisbeth? Jo, men lurar med sig på Österrikeresan – trots att hon knappt kan åka skidor…

Alltså, i teorin är det inget fel på nån av böckerna. De är lättsamma, flirtiga och charmiga med lite pirr i magen. Hjärnansträngningen däremot blir lite för stor för att båda författarna blandar in SÅ MÅNGA OLIKA TRÅDAR. Det är missfall och ex, jobb, föräldrarelationer, avundsjuka, kompisar med problem, lögner och hittepå i en enda stor jäkla röra och trots att alla trådar på nåt sätt avslutas så blir det för mycket att hålla i huvudet. För mig åtminstone. Det här är något jag tycker skiljer sig från t ex de brittiska feelgood-romanerna (tänk Sophie Kinsella, Mhairi McFarlane, Sheila o’Flanagan osv) – som är lite mer ”enkelspåriga” med stort fokus på EN fråga. Ja, i regel byggandet av en relation till en snubbe. Men i de svenska motsvarigheterna blir det liksom alldeles för mycket olika saker. Rörigt, snurrigt och 90 % hade nog kunnat skalas bort.

Varför är det såhär?
Och varför är det ingen som är med och skaaalar?