Böcker · Fantasy · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Avien – Maria Wälsäter


mockup-ny600-229x300Isondras lillebror ligger svårt sjuk och Isondra söker varje möjlig lösning för att göra honom pigg, frisk och glad igen. I bibliotekets mörka vrå möter hon den mystiska Pantern, som ger henne en nyckel. En nyckel som leder till det våldsamma, men magiska, Elysien. Snabbt hamnar Isondra i maktens mitt, som en spelpjäs för att avsluta kriget mellan Elysien och Dorien.

Avien är ett behagligt fantasyäventyr med högt tempo och vackra miljöer, där huvudpersonen ställs inför livsomvälvande förändringar och gång på gång får ta ställning i diverse olika svåra etiska frågor. Det handlar om att offra allt för sin bror, att kastas in i det okända utan karta, att tvingas ändra sina uppfattningar om allt – men i grunden ligger det som är störst av allt. Kärleken.

Jag tycker att Avien är en trevlig läsupplevelse med ett gott flyt och mycket spänning. Världen – Doressa – är intressant och trovärdigt uppbyggd med förmågor utom denna värld och vackra miljöer som jag gärna dröjer mig kvar i. Karaktärerna kompletterar varandra på ett bra sätt, och trots att heterokärleken slår till hårt och skoningslöst tidigt och får ta ganska mycket plats får ändå de olika dilemman som Isondra ställs inför ta större plats ändå.

Medryckande, behagligt och spännande helt enkelt – och något ni bör läsa i höst!

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Religion · Si/Fi · Tonårsromaner

Änglafall – Susan Ee


I förra veckan dök Änglafall upp i min brevlåda, och jag blev genast nyfiken. Änglafall är första delen i trilogin ”Penryn och Tidens slut” som har översatts över hela världen och hyllats i stort.

Bokens huvudperson heter Penryn. Hon, hennes rullstolsbundna syster och helgalna mamma försöker överleva i en postapokalyptisk värld där en massa änglar invarderat jorden och haft ihjäl fler människor än alla värdskrig gemensamt. De som är kvar lever i ruiner och slåss för överlevnad mot gäng som härjar runt och samlar mat i andras kök och andras föredetta liv. Men de hamnar i en fight mellan änglar, Penryns syster Paige blir bortförd och Penryn kommer på sig själv med att söka hjälp av fienden – den undersköna ängeln Raffe som förlorat sina vingar.

Boken uppfyller alltså en hel del av de krav som står på min lista.
Postapokalyps – check
Si/fi – Check
Konstig religiös touch – check
Fantasy – Check
Tonårsromantik – Check

Trots detta är jag liksom lite uttråkad första halvan för att jag INTE FATTAR vad de här satans änglarna gör på jorden alls. Hur kom de dit? Vad gör de där? Romantiken finns, men är inte tillräckligt för att nå hela vägen fram till mitt hjärta utan istället blir det lite platt och förutsägbart. Sen vet jag inte om det blir lite mycket med änglar, rebeller, gäng, kannibaler och allmän missär. Dessutom slutet. SPOILERVARNING: Slutet fick mig att tänka på någon slags blandning av Blade Trinity och Metro 2033 och jag ville mest kräkas. Creds till författaren ändå för att beskriva avskyvärdheterna såpass att jag ville gömma mig och nog kommer sova med lampan på i natt. Ja, jag är en skrajsen person.

Så, för att sammanfatta. En lite romantisk, lite otäck, lite si-fi:ig, lite postapokalyptisk typ tonårsbok med monstertendenser och rebeller. Skruvar huvudet typ femton varv med onda änglar som utsända av gud (?) attackerar människorna. Det är liksom välskrivet och så, och onekligen såpass givande att den blivande trilogin ska filmatiseras och de har översatts till över 20 språk och tycks vara världens succé- men för mig saknas något. Typ förståelse. Ja, typ förståelse. Och lite mys mitt i all misär.

 

Originaltitel: Angelfall
Antal sidor: 264
Utgivningsår: 2011

Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur

Sista riket – Brandon Sanderson


Åh, så skeptisk jag var till den här boken när den landade hos mig. Missförstå mig rätt, jag älskar fantasy, men när det på baksidan presenteras en hemsida för vidare info och utforskning av världen i boken så kände jag väl lite ”hur kan en inte få med allt som behövs på 800 sidor?”.

Alla mina tvivel och all min kritik krossades bara 50 sidor in i boken. Det är en magisk värld uppdelad i 2 tydliga klasser som Sandersson målar upp. Överstehärskaren styr över det som kallas det sista riket där adel får göra lite som de vill med det lägsta kastet ”skaana” som slavar och sliter och lider under piskan. I detta sprids ryktet om Överlevaren från Hathsin, en av huvudpersonerna i boken, en man med allomantiska gåvor, förmågan att bränna metaller och därmed ge sig själv magiska krafter, som blåser på ett uppror. I centrum finns också den lilla skurkflickan Vin som även hon har dessa gåvor. Tillsammans försöker de, och ett gäng skurkar, piska på ett skaa-uppror och störta härskaren.

Det är en döcool messiasberättelse som under de sista hundra sidorna får håren att resa sig på armarna. Det är första boken i Mistborn-serien så det kommer mer och jag bara längtar trots att boken lämnar mig nöjd och tillfredsställd. Sista 500 sidorna kunde jag inte sluta läsa, ni vet sådär att en bär med sig boken överallt och inte riktigt kan släppa taget. Sista riket lämnar mig med gåshud och rysningar, påminner mig om både Noreas saga och Hungerspelen på något oförklarligt sätt. Det är bara doften av det i sidorna på något sätt, om ni förstår vad jag menar. Och vad är jag absolut mest nöjd över, den kvinnliga huvudrollen är värd mer än sitt utseende och blir inte förpassad till en kärlekskrank tonåring som dreglar över snygga hunkar. Så. Jävla. Underbart.

That’s all.

Böcker · Fantasy · Litteratur · Tonårsromaner

Den unga eliten – Marie Lu


Minns ni Legend. Den där postapokalyptiska boken med två huvudpersoner som försökte befria det korrupta riket. Här är samma författare, men en helt annan värld.

Den unga eliten står Adelina Amouteru i huvudrollen. De lever i ett rike där det för en handfull år sen härjade en hemsk blodfeber, alla vuxna som drabbades dog medan barnen fick olika kroppsliga märken. En del fick hår i anmärkningsvärda färger, stora ärr och andra särdrag – nu kallas de malfettos och de hatas och spottas på. En hel inkvisation lägger ner sin tid på att jaga och döda dessa, särskilt de så kallade elitisterna – dem blodfebern lämnade med speciella gåvor.

Adelina lever med sin hemska pappa, och får en dag nog. Hon rymmer. Fångas in av inkvisitorerna men räddas av den mystiske Enzo – ledaren för Dolksällskapet, en hemlig grupp av malfettos med mål att ta över hela riket.

Det är en helt okej bok. Historiska inslag i en fantasyvärld med magi och onaturliga krafter, men den når tyvärr inte riktigt upp till den status Marie Lu lämnade efter sig efter Legend-trilogin. Det är helt klart en bra bok, men jag blir inte alls lika medtagen och gripen som hennes tidiga böcker gjorde mig. Det är synd. Att dessutom klämma in den obligatoriska romansen känns lite trist (ja, det kritiserar jag ofta men jag är SÅ TRÖTT på att läsa om vad jag anser vara rätt onödiga romanser i varenda bok som riktar sig mot ungdomar. Kom igen nu.) men i övrigt är det spännande och jag är ju ändå sugen på att läsa vidare om Adelina och elitisterna. Slutet lämnar liksom efter sig en känsla av otillfredsställelse som jag vill släcka. Så, fortsättning tack, men lite mer spänning 🙂 Oförutsedda element finns det en hel del av, och det uppskattas, men lite mer känsla.

För att avsluta måste jag ändå säga att Marie Lu är en skicklig författare, absolut, däremot når den här bara inte riktigt lika högt som Legend.