Böcker · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Paper Towns – John Green


Efter hypen Förr eller senare exploderar jag tänkte jag att lite mer John Green kunde vara mysig, så boken Paper Towns fick bli följeslagaren i öronen en vecka eller så.

Boken handlar om Quentin, och hans granne Margo Roth Spiegelman. Han har beundrat och älskat henne på avstånd sen typ alltid, för dom har ju känt varandra sen de var typ 2. Så hittade de en död snubbe tillsammans när de var nio. En kväll dyker Margo upp utanför hans fönster på andra våningen och vill att han ska hjälpa till med hennes ”genialiska hämndplan” och dagen efter är hon borta. Quentin är övertygad om att hon lämnat en massa ledtrådar för att han ska hitta henne, och lägger all tid och energi på att följa upp de ledtrådar han tycks funnit. Kommer han hitta henne, i tid?

Det första som slår mig är likheten med boken Var är Alaska? som jag läste för många år sedan. Och sen insåg jag att det var samma författare – ja, jag är ganska långsam ibland. Paper Towns eller Pappersstäder som den heter på svenska är Greens andra publicerade bok, och den tredje – Kathrineteorin – verkar även den gå i ungefär samma spår. Pojke gillar flicka, flicka försvinner, de åker en massa bil över USAs vidsträckta landmassa. Det är liksom helt okej, och ganska lugnt och mysigt och sådär men jag blev faktiskt lite uttråkad och tyckte väl lite att det var dags att göra något nytt och inte samma sak en gång till. Och det gjorde ju Green, när han skrev Förr eller senare… som inte alls hamnar i samma kategori av böcker som de övriga tu enligt mig.

Så totalt, ja, men en helt okej bok om en kär töntkille som tack vare en söt och populär bruds försvinnande blir cool. Mer än så, njaa. Kanske var det att lyssna på den som gjorde det långsamt, kanske var det något annat. Men sov gott till den, det gjorde jag åtminstone.

Böcker · film · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Förr eller senare exploderar jag – John Green


Möt sextonåriga Hazel Grace Lancaster. Enligt hennes mamma är hon deprimerad. Hon går i en stödgrupp för andra som hon. Andra med cancer. Ja, hon är ju en ganska vanlig tonåring förutom den rätt imponerande satellitgruppen som växer i hennes lungor.

I stödgruppen är det rätt deppigt och trögt. Patrick har berättat om sina testiklar sisådär 750 gånger. Så en dag är han där. Augustus Waters. En friskförklarad cancerpatient med benprotes. Och han slutar inte titta på henne.

Det här är deras kärlekshistoria.

John Green lyckas genom bokens inte alls särskilt omfattande mängd få mig att gråta ungefär 317 gånger. Trots att jag såg filmen först. Trots att jag vet vad som händer. Välformulerat, tilltalande, rörande. Hjärtat värker.

Mitt perspektiv har ändrats från när jag såg filmen dock, när jag levde mig in i huvudpersonens liv och tankar och kärlek och allt det där. Sådär som en sextonåring kände jag mig då. När jag läser boken ser jag allt från föräldrarnas perspektiv istället. Tänk att se ditt barn tyna bort i en sjukdom som inte har något bot. Att alltid leva med rädslan. Kanske är det därför jag bölar mig genom boken.

Den klassas som en ungdomsbok – men vad innebär det egentligen? Läs den alla barn, unga, föräldrar, gamla, vuxna. Läs den nu.