Böcker · Författartips · Litteratur · Ljudbok · Romaner · Tonårsromaner

Let it snow – magisk julhelg i 3 delar av John Green, Maureen Johnson och Lauren Myrade


let-it-snow-magisk-julhelg-i-tre-delarJulläsningen fortsätter. I den här novellsamlingen skriver tre mysiga ungdomsförfattare en varsin berättelse om en julhelg som inte riktigt blir som huvudpersonerna tänkt. Varje berättelse är fristående, men sammankopplad.

Först möter vi Jubilee vars föräldrar hamnar i fängelse på självaste julafton – i slagsmål om en del till en julby. Hon sätts på ett tåg till mormor och morfar, men tåget fastnar i snön utanför en liten håla. För att slippa frysa på det stillastående tåget går hon iväg till ett Waffle House hon ser på avstånd.

I andra berättelsen möter vi Tobin och hans kompisar, som sitter i soffan och ser på James Bond på julaftons kväll. Tobins föräldrar har fastnat i Boston på grund av snöstormen och kan inte ta sig hem, och kompisgänget får ett samtal från Keun som jobbar på Waffle House. Ett gäng cheerleaders som varit ombord på ett tåg som fått stopp har invaderat restaurangen, och de måste komma dit direkt. Med ett Twisterspel.

Huvudperson nummer tre heter Addie. Hennes jul suger. Hon har precis gjort slut med sin kille Jeb och julen var liksom deras högtid. Det var då dom träffades. Kompisarna försöker muntra upp henne, men tröttnar allt mer på hennes själviska deppande men med en ökande självinsikt, en såld minigris, en änglapensionär och en satans massa jävlar anamma kanske det blir en bättre jul ändå.

Författarna har lyckats skapa en mysig och romantisk novellsamling som knyts ihop på ett oväntat och trevligt sätt. Stämningen är julig och varm, romantiken flödar och jag vill inte sluta läsa. Det är lätt och ledigt och bekvämt och det passar perfekt i decembermörkret.

9-12 år · Övrigt · Fantasy · Julutmaningen 2015 · Romaner

Dag 8 – LÄSVÄRT


Åh, jag tänker att jag får göra en snabb ”best of”-lista här.

  • Sista Riket av Brandon Sanderson. En skitbra fantasy i en helt ny värld på nätta 800 sidor ungefär med lika delar magi och mörker. Perfekt tips till fantasy-nörden i julklapp.
  • Eunomia-trilogin av Erika Vallin, också här en bok med toner a la fantasy och mörker, fast för barn i mellanstadieålder kanske första högstadieåren (typ 10-14 år).
  • Upp genom mörkret av Ngügï Wa Thiong’o. Om vikten av utbildning. Delvis.

Mer än så blir det inte nu.

0-2 år · 3-6 år · Övrigt · Barnböcker · Fantasy · Författartips · Julutmaningen 2015

Dag 2 och 3 – Bästa (barn)boken med jultema & julklappstips 1


Mitt barns favoritjulbok just nu är den illustrerade ”Tre pepparkaksgubbar” av Astrid Gullstrand. Det är alltså bara bilder till låttexten och vi har sjungit den 3754 gånger ungefär sen första advent.

Favorit två är ”Mamma Mu och Kråkan firar jul” – en saga istället för bara sång om Mamma Mu och Kråkans intressanta relation mellan varandra och deras julfirande i ladugård och skog. Vackra bilder av Sven Nordqvist och härlig stämning gör att vi läser den ofta den med.

JULKLAPPSTIPSET: nummer 1, riktas till nördar som mig. Alltså, den illustrerade upplagan av Harry Potter och de vises sten. Fantastiskt vacker. Klassiker. Och så många nördpoäng.

365 böcker du borde läsa intervjuar · Författarintervju

Intervju med Arne Norlin


365 böcker du borde läsa intervjuar författaren till Tidstvillingarna, Halvan-böckerna och så många fler, Arne Norlin. Norlin har svarat på ett gäng frågor angående boken Tidstvillingarna som är skriven tillsammans med Nya Zeeländskan Sally Astridge. Jag tycker att det är superhäftigt att få reda på hur processen bakom en bok går till, hur tanken startar och vad som liksom döljer sig mellan pärmarna som jag som läsare inte vet om. Så det var det jag valde att fråga om, här kommer intervjun bara hos mig på 365 böcker du borde läsa! 😉

 

 

  1. Jag är jättenyfiken på hur idén till den här boken startade, och även hur samarbetet kom att bli av. Hur gick det till i starten av bokskrivandet? Och hur gick det att samarbeta kring en text på det här sättet?

Jag fick idén till boken för sju åtta år sedan. Flera olika tankar kolliderade. Det började med att jag läste Bruce Chatwin. Han skrev mycket om urinnevånarna i Australien. Och de håller på med något som liknar tidsresande. I det första utkastet var pojken aborigin. Parallellt började det med en bild: en obekant pojke som dök upp på en flickas sängkant mitt i natten. En tredje tanke var att försöka skildra gruppbildande bland tjejer. Jag minns hur tjafsigt det ibland var i min dotter klass när hon gick på mellanstadiet och i början på högstadiet. (Hon är i dag 36 och har två egna barn.) Kompisar kunde förskjutas på nolltid. Föräldramötet, där de bråkar om vart de ska åka på klassresa, är direkt hämtat från ett möte när hon gick i sexan.

Fast jag fick ingen stil på den andra halvan av historien, den om pojken, så manuset åkte ner i lådan – eller rättare sagt i datamappen för ”gammalt skräp”. Jag minns att jag tänkte att det här blir väl aldrig något.

För nio år sedan åkte jag och min hustru till Nya Zeeland första gången. Vi föll som furor för landet, naturen, maten och framför allt människorna. Vi har återvänt varje år sedan dess. Vi träffade Sally på bridgeklubben i Nelson, började umgås lite försiktigt, hon berättade att hon skrivit några romaner (som vi läste – de var bra) och till sist tog jag mod till mig och frågade om hon ville skriva den nyzeeländska delen av Time Twins. Sommaren 2013 översatte jag bitarna om Astrid till dålig engelska, Sally skrev om dem till riktigt engelska och la på grunden i Tamatis historien. Sedan, när vi sågs igen i december 2013, pratade och diskuterade vi en massa och Sally skrev klart. Till sist, vårvintern 2014, översatte jag alltihop tillbaka till svenska.

Det finns alltså även en engelsk version, som vi hoppas ska komma ut på Nya Zeeland (och därigenom i Australien och i Storbritannien) nästa höst.

  1. Boken handlar ju om Tamati som dyker upp hos sin tidstvilling Astrid i Sverige. Jag tycker att tanken på sina tidstvillingar är ashäftigt och undrar vart det kommer ifrån. Är det något som är del av det maoriska kulturarvet eller något ni som författare hittat på själva?

 Egentligen svarade jag på det ovan. Bruce Chatwin. Läs Drömspår (Song lines) så förstår du. Det finns en bra sammanfattning av boken på engelskspråkiga Wikipedia. Aboriginerna i Australien är nog lite mer ”spirituella” än de mer jordnära maorierna på Nya Zeeland. Fast alla ursprungsbefolkningar bär med sig seder och traditioner som kan verka speciella när vi möter dem i dag. Jämför med samerna och deras schamaner, nåjderna. Eller med indianerna i USA.

  1. En sak som imponerar mig mycket är att hela boken verkligen får mig att känna mig som elva år igen. Hur gör ni för att hålla er kvar i elvaåringens verklighet?

Jag har fått frågan förut och brukar svara så här: Vad som skiljer bra barnboksförfattare från andra är att vi minns hur det var att vara fem, åtta eller elva år. Det gör oss kanske också lite barnsliga. När jag skrev fotbollsserien Fans (med Andreas Palmaer), som också handlar om en kille och en tjej, och där jag skrev tjejen, fick jag en gång en fråga från en flicka om hur jag som ”gammal gubbe” (hon sa inte så, men det var väl ungefär vad hon menade) kunde tänka mig in i hur en tolvårig tjej tänker. Svaret är att vad jag upplevde som tolvårig kille inte skiljer sig särskilt mycket från vad en tolvårig flicka av i dag gör. Jag blev också sviken av en kompis, även jag längtade efter någon att hålla i handen och lyckan att göra ett snyggt fotbollsmål har heller inte ändrat sig på femtio år.

  1. Jag vet ju att du Arne Norlin tidigare skrivit många barn och ungdomsböcker, bland annat de om Halvan, hur skiljde sig det här projektet från tidigare böcker?

Den största skillnaden är nog tiden. Det tar cirka två månader att skriva ett manus till Halvan. (Sedan håller tecknaren Jonas Burman på i fyra månader.) Tidtvillingarna tog två år. Fast det var det verkligen värt.

Jag har sällan problem att arbeta tillsammans med andra. Mina första barnböcker, som Nussekudden, skrev jag med Håkan Jaensson, som fortfarande är en av mina bästa kompisar. Jag tror att prestigelösheten kommer från åren som journalist. På Aftonbladet vande man sig vid att andra skrev om. Och jag var också en av dem som skrev om andras artiklar.

  1. Vilken är er egen favoritscen i boken? Mitt hjärta brast lite när Astrid lyckades ta sig till Tamati genom tidsresandet för att rädda honom ur lerhögen, när hon grävde fram honom med sina bara händer, men var det samma sak för er?

Lerhögen är också min favorit. Liksom Sallys. Det lustiga är att just det var min idé – och det är nog den enda del av boken där det är jag, och inte Sally, som skrivit om Tamati. Fast hon la sin ton och sin kunskap på kapitlen till sist. Min första tanke var att han skulle hamna mitt i en jordbävning, som Nya Zeeland drabbas av med jämna mellanrum. Men det var för svårt och visade sig vara lite för läskigt. Liknande ras som det som drabbade Tamati inträffade i Nelson-området efter ett häftigt regn i december 2012. Hus åkte iväg och vägar försvann.  En del av husen, som står på slänter men ännu inte rasat iväg, är fortfarande omöjliga att bo i.

  1. Som avslutning: om ni får välja mellan Nya Zeeland och Sverige – vad väljer ni då?

Jag skulle gärna leva resten av mitt liv på Nya Zeeland, men med barnbarn och med en hustru som fortfarande arbetar för fullt är det inte riktigt möjligt än. Jag vet att Sally tycker likadant. För henne är Nya Zeeland också bäst! På grund av hennes mans arbete (chef på Rolls Royces flygmotorfabriker) har de flackat runt i världen. I 26 år bodde de i Derby i England och de har fortfarande kvar ett litet hus där. De har också bott i Seattle, Miami och Sydney. Det var så Sally började skriva. Hon kunde inte arbeta som lärare vare sig i USA eller i Australien. Deras fyra barn är spridda runt om i världen och de använder Derby som bas under vår sommar för att hälsa på dem – och barnbarnen.

9-12 år · Böcker · Dystopi · Fantasy · För mindre människor · Författartips · Litteratur · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Flickan vid glastornet, Resan till tidens slut, Eunomia – Erika Vallin


Att jag inte läste klart snabbare. Erika Vallins Eunomia landade i min mailinkorg för ganska många veckor sedan. Det är den avslutande delen i trilogin som börjar med Flickan vid glastornet och följs upp av Resan till tidens slut. Och nu när jag läst klart trilogin är jag frälst och vill bara ha mer – mer, mer, mer!

I trilogin lär vi känna Asrin, en rätt vanlig föräldralös typ 12-åring som bor med sin farmor i Stockholm. Hon ska byta skola, och börjar också i en matteklubb där det berättas om Speglarnas hemlighet och landet Eunomia som du når genom de tre speglarna. Eunomia ska vara ett land i en parallell verklighet, en värld där tiden står still och en ondskefull drottning tagit över makten från de goda vetenskapsmännen. Asrin och hennes nya kompisar Max och Lima ger sig ut på mystiska jakter efter nyckeln. Nyckeln den där galna damen berättade om. Och vart kom boken ifrån, Alice och spegellandet, den som tillhört Asrins mamma. Och varför saknas en sida?

Jakten efter nycklar, speglar och Eunomia fortsätter genom de tre böckerna och ger mig ömsom gåshud och kalla kårar, ömsom glädjeskutt och pirr i magen. Det är en sån massa myter och sagor som binds ihop i böckerna, allt detta i jakten på de tre speglarna som ska visa vägen in till Eunomia. Det är så jävla otäckt ibland, så att jag var tvungen att tända lampan och nynna glada sånger för att få skräcken att släppa taget, och det ska vara skrivet för 9-12-åringar ungefär. Jag tänker att jag önskar att jag läst dem då, men får ut minst lika mycket nu – om inte mer. För det är spännande, gastkramande och intresseväckande och efter att sista sidan tagit slut släpper den inte taget. Vallin får dessutom med alla element jag gillar: verklighet blandat med fantasy, science fiction och rätt många dystopiska trådar tillsammans med lite kärlek och vänskap. Mest vänskap.

Känslan liknar en svensk Harry Potter, fast med en stark och smart tjej i huvudrollen istället. Känslan påminner också om Hungerspelen, eller en bok i den stilen. Det är något särskilt med att läsa om barn som ger sig in i ”vuxna” äventyr, eller finns det något sånt? Jag älskar att Vallin låter förluster, död och sorg ta stor plats i boken – precis som förräderi och känslan av att inte kunna lita på någon. Det är lättrelaterat till i alla åldrar och tilltalar. Jag är fett imponerad av kompositionen och kombinationen av myter och verklighet, av den parallella verkligheten som började så bra men slutade så illa. Och sen älskar jag slutet med en föraning om en eventuell fortsättning.

Rekommenderad läsupplevelse för alla som gillar Harry Potter, Hungerspelen, Spelkortsmysteriet och liknande böcker. Passar lika bra för nioåringen som för femtonåringen som för femtioåringen. Kan inte komma på en enda person som borde vara utan den här läsupplevelsen och en del av mig hoppas och önskar att någon stor amerikansk filmskapare får tag i boken, för den skulle bli en sjuhelsikes film.

(dessutom är böckerna svinsnygga, så måste nog uppdatera mina lånade biblioteksexemplar till riktiga vid nästa löning.)

Genre: Ungdomsoman/Skräck/Fantasy
Originaltitel: Flickan vid glastornet, Resan till Tidens slut, Eunomia
Utgiven: 2012, 2013, 2014
Antal sidor: 238, 222, 217

30 böcker alla borde läsa · Böcker · Biografi · Historia · Litteratur · Romaner

#29 En geishas memoarer – Arthur Golden


Många har säkert sett den filmatiseringen som gjordes av den här boken, och den var väl helt okej – men hur ofta slår en filmupplevelse boken?

I En Geishas Memoarer får vi följa med Sayuri som säljs som nioåring till ett geishe-hus i Kyoto. Där får hon slita hårt och träna en massa för att bli en bra geisha – alltså en sällskapsdam åt de rikare männen i staden.

Så, varför borde man läsa den här boken? Som alltid – möjligheten att besöka 30-talets japan utan att behöva åka dit. Du känner lukterna, möter miljöerna och lever dig in i det här annorlunda livet. En helt ny värld, med dolda hemligheter och nya insikter. Att läsa är att resa – i både tid och rum – och därför är En Geishas memoarer med som #29 av 30 böcker ALLA borde läsa.