Deckare · Krim

Citymorden – Lars Bill Lundholm


Citymorden landade i min brevlåda redan i oktober eller november och jag insåg ganska direkt att det skulle bli en utmaning. Jag är ingen deckarläsare, som ni kanske vet, det är liksom inte min grej och jag har så svårt att ta mig igenom dem. Så även med den här, och jag är ledsen att säga att jag aldrig tog mig från pärm till pärm.

Jag har läst första kapitlen 5 gånger för att försöka få igång takten, för att försöka fördjupa mig och förstå varför jag ska bli dragen till storyn. Vad händer, jo, ett gäng tar sig ombord på en tunnelbana – skjuter chauffören, en passagerare och stjäl allt från alla i vagnen. Sen sticker de därifrån och gråter. Det önskades en genusanalys på boken, och jag förstår att det skulle kunna vara apintressant för alla även mig – men jag o r k a r inte läsa boken. Jag är ledsen, men jag orkar inte. Jag tråkas ihjäl av polisarbete och tjejer på olika platser i samhället. Jag tråkas ihjäl av brott och mord. Det är det tråkigaste jag vet. T r å k i g a s t e. Lundholm kan ha skrivit en fantastisk bok, på riktigt, för den som gillar genren. Jag är tyvärr inte en av dem. Alls.

Är du fortfarande sugen på en lättare genusanalys av boken, eller om du vill läsa lite mer om den har feministbiblioteket  skrivit en rafflande bra text om boken. Läs den istället för den här.