Böcker · Deckare · Litteratur · Spänningsroman

Järnblod – Liza Marklund


Hej och välkomna tillbaka efter en lång sommarledighet. Att vara småbarnsförälder och extrajobba och skriva kurskompletteringar och försöka driva mitt lilla miniföretag gav mindre tid till bokrecenserande – men nu hoppar jag upp på hästen igen, som vanligt.

Först ut i denna sommarkavalkad är avslutningen på Annika Bengtzon-serien som Liza Marklund skrivit på i arton år. Sprängaren kom alltså ut för 18 år sen och nu är Bengtzons äventyr slut. Ni som har läst här förr vet att jag är ett HUGE FAN av Liza Marklunds böcker, kombinationen av samhällskritik och samtidsbeskrivning med spännande vidriga våldsbeskrivningar och skrämmande mördarjakter funkar liksom klockrent för mig, så även i Järnblod.

Jag är alltid lite orolig när en serie ska avslutas, mest för att jag är orolig att slutet ska lämna mig otillfredsställd. Järnblod lämnar jag nöjd och belåten med en god känsla i kroppen. Vad händer i boken? Jo, Kvällspressens papperstidning ska läggas ner. Bengtzon försöker också få upp mordet på Josefine (från Studio Sex) till ytan igen för att sätta dit den egentliga mördaren. Förutom det har hennes syster försvunnit, och hon måste dessutom försöka hantera sina panikattacker. Allt detta plus det vanliga familjelivet och försoningen.

Välskrivet och klockrent och jag känner mig nöjd nu. Jag är så glad att jag fått läsa mig igenom 11 böcker med Annika Bengtzon, och att hon fått följa med mig i så många år.

Och som Liza Marklund själv sa i sitt sommarprat i år, så är Annika Bengtzon någon att använda – att plocka fram när saker inte går som det ska. ”Var lite obekväm och ställ lite krav, ska du se.”

Övrigt

Några snabba om Lyckliga gatan


Liza Marklund släppte en ny Annika Bengtsson-roman i höstas: Lyckliga gatan. Genom vaknätterna tog jag mig bit för bit igenom boken, läste vissa delar högt för sonen (och ångrade mig direkt, herregud vilket övervåld jag lyckades läsa upp). Här har vi Annika på den nya redaktionen för tidningen Kvällspressen. En politiker har hittats brutalt misshandlad i sitt hem, ingen vet vem som gjort det, politikern är döende. Samtidigt försöker Annika själv hantera sitt nya liv som 4-barns mamma, där två av barnen är hennes partners, och relationen med sin ex-make – den bittre jäveln som sitter på sitt kontor och tycker synd om sig själv.

Alltså, Marklunds böcker låter aldrig fantastiska när man försöker berätta om dem, men jag tycker ändå att hon är en rätt sjukt bra författare. Hon lyckas få med så mycket utan att det blir rörigt, relationer och samhällsinfo blandat med brutalt våld och polisarbete som en regelrätt krimroman. Det är inte regelrätta krimisar, utan något lite högre, större, bättre.

Stig Larsson skriver rätt genialt om Liza Marklund i aftonbladet här: http://www.aftonbladet.se/kultur/article18157338.ab