Böcker · Krim · Litteratur · Romaner

Pianostämmaren – Stefan Tegenfalk


Mitt första läsex som kom hem i lådan var den här boken. Jag är en relativt skräckkänslig person, och en blodindränkt flicka på framsidan kändes på något sätt lite för otäckt för min smak. Dock i nöden läses allt i hyllan, och vet ni vad – jag gillade det.

Pianostämmaren ska vara en fristående fortsättning i Stefan Tegenfalks kriminalserie om Jonna de Brugge och Walter Gröhn – säger baksidan – och cirkulerar kring ett mord så som kriminalromaner ofta gör. En flicka i sextonårsåldern hittas död på en strand med ett underligt märke på tinningen. Vem skulle mörda en så ung tjej, och varför? Är det bara ett högstadiegräl som spårat ur eller är det en seriemördare de har på halsen?

Samtidigt försöker huvudpersonen kriminalassistent Jonna de Brugge, som tycks varit med om något hemskt på Arlanda i en tidigare bok som jag inte vet något om (men gärna vill veta mer om), komma över det traumat genom att ta reda på mer om sina biologiska föräldrar och utreda sitt eget psyke.

Som jag sagt många, många gånger är inte kriminalromaner riktigt min favoritgenre – därför blev jag riktigt förvånad när jag faktiskt ville veta vad som hände på nästa uppslag. Lagom med spänning, lagom gripande och lagom förvirrande för att man ska kunna ana mördaren bakom nästa krök men ändå inte vara riktigt säker någon gång. Rekommenderas.

Genre: Kriminalroman
Originaltitel: Pianostämmaren
Utgiven: 2012
Antal sidor: 404
Passande musik: Även här är det den klassiska musiken som tilltalar, redan tidigt tas pianomusiken upp som en av huvudkaraktärernas stora intresse och olika stycken nämns efter hand. Lyssna på de som nämns i boken, säger jag.

Boken kan du köpa här och här, annars tror jag att e-boksexemplar går att låna hem alldeles gratis på bibliotekets webtjänst.

Böcker · Krim · Litteratur

Lockfågeln – Henrik Brun


Det här är ett recensionsexemplar som dök upp i min låda redan i januari, någon dag innan släppet. Jag började redan då, men mitt bristande intresse av kriminalromaner kändes från sida ett och det var svårt att fortsätta.

Storyn är ganska enkel, den danske journalisten Ketil Brandt är på väg till ett bröllop i Bosnien med tåg. På väg in i Slovenien får han ett samtal från polisen i Ljubljana. Hans gamle vän Michael är hittat död, och de vill gärna ha Ketils hjälp att försöka utreda vem som är mördaren. Det verkar dock som att han används som en bricka i ett större spel, både smuggling och människohandel dyker upp på brädet. Dessutom får han oväntad hjälp av den slovenska journalisten Ines Sivonik och de åker iväg på en hisnande resa genom föredetta Jugoslavien.

Jag blir inte fast, det är väl därför det tog fram tills nu att läsa klart den. Jag älskar miljön och det finns många intressanta trådar – människohandel och våldtäkt och andra hemskheter – som lyfter lite, men på det stora hela känner jag att det är något som liksom saknas lite. Något driv, någon önskan att bläddra vidare. Jag finner det inte den här gången, tyvärr. Däremot måste jag säga att upplösningen nästan gjorde boken värd att ta sig igenom, bara så att du vet.

Genre: Kriminalroman
Originaltitel: Den danske lokkedue
Utgiven: 2011
Antal sidor: 456
Passande musik: En tickande klocka, eller kanske någon slags ”balkandisco” som det så fint benämns som gång på gång längs sidorna.

Boken hittar du här och här.