Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Den röda pyramiden – Rick Riordan


Har du läst Percy Jackson-böckerna? Det har inte jag (gav upp efter halva första pga guud så jobbigt skriven), men det här är en bok av samma författare och det ger mig ett visst sug att försöka mig på även dem. I Percy Jackson möter vi ju en massa grekiska gudar (hur jag vet? Jo, jag såg ju faktiskt filmen.). Första boken i Kanekrönikan innehåller istället en hel drös av de lite mindre kända egyptiska gudarna.

”VARNING. Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. På en del ställen var ljudkvaliteten dålig. En del ord och meningar är kvalificerade gissningar från författarens sida.” Så börjar första boken i Kanekrönikan. Hittills har jag inte mött en bok som startat så. Det väcker mitt intresse. Rösterna och skrapet börjar direkt i mitt huvud och jag är fast.

Vi har alltså Carter Kane, en liten kille som rest världen runt med sin pappa sen hans mamma dog. Pappan är arkeolog med fokus på just Egypten och den egyptiska mytologin. Vi träffar honom i London, det är en av årets 2 besöksdagar – dagen då de besöker Carters syster Sadie som istället fått växa upp hos sin mormor. Just den här dagen är syskonen Kanes pappa ovanligt nervös, spattig och orolig av sig. De åker till ett museum och boom, pappan försvinner ner i ett mörkt hål och ett gäng egyptiska gudar släpps lösa. Carter och Sadie tycks vara de enda som kan rädda mänskligheten från den onde Set och totalt kaos.

Det är alltså en bok i ganska samma stil som jag misstänker att Percy Jackson-böckerna är (de som läst dem säger att det är så åtminstone). Det är lättläst, snabbt och intresseväckande. För en högstadieelev tror jag att tjockleken kanske avskräcker lite, men innehållet tror jag skulle gripa tag i vilken 14-åring som helst. Tilltalar ju mig, som är gammal i gemet. Jag lär mig massor om den egyptiska gudavärlden samtidigt. Skulle den fått ett betyg på en femgradig skala hade den fått en stark trea, för den är ju bra. Godkänd. Trevlig. Perfekt konsumtionsläsning och perfekt ungdomsbok. Tipstips som present till den där läslusen du har som kusin eller lillbrorsan eller så.

Sugen på ett smakprov? Det hittar du nämligen HÄR.

9-12 år · Böcker · Fantasy · Filosofi · Litteratur · Sagor

Den Lille Prinsen – Antoine de Saint-Eupéry


Modernista har släppt en nyutgåva av klassikern Den lille prinsen, och boken är så vacker att det värker lite i hjärtat på mig. Under omslaget döljer sig dessutom en enkel vit pärm med bild och titel inprintat i guld, vilket är så stilrent att jag nog måste skaffa en hylla bara för att kunna visa upp den.

Jag måste be alla barn om förlåtelse för att jag tillägnat
en vuxen den här boken. Men jag har en god ursäkt:
den här vuxne är den bäste vän jag har i hela världen.
Och jag har ännu en ursäkt: den här vuxne
personen förstår allting, även böcker för barn. Och så
har jag en tredje ursäkt: denne vuxne person svälter
och fryser hemma i Frankrike. Han behöver verkligen
tröstas. Om de ursäkterna inte räcker, skulle jag gärna
tillägna boken det barn den här vuxne en gång var. Alla
vuxna har en gång varit barn. (Men inte så många av
dem minns det.)”

från förstabladet på Den lille prinsen

Den lille prinsen är sagan om en flygare som inte riktigt känner sig hemma i vuxenvärlden, och en dag kraschlandar i Sahara – långt bort från närmsta by. Märk då hans förvåning när det mitt i natten kommer en liten prins och undrar om han kan rita honom ett får. Fåret måste dock ha en munkorg för att inte äta upp den lille prinsens blomma. Den lille prinsen kommer från en egen planet förstår du, en väldigt liten planet, och ingen vuxen kommer tro dig om du berättar om det.

En saga för vuxna eller en saga för barn? En filosofisk betraktelse av vuxenvärlden. En vacker skildring av världens egoism och meningslöshet. Den beskrivs som en filosofisk fantasy-saga på baksidan av boken, kanske är det så. En filosofisk fantasy-saga. Ja, bättre än så går den nog inte att beskrivas. Skulle jag läsa den för mitt barn? Jag vet inte. Däremot kommer jag läsa den för min sambo. Garanterat.

För övrigt: bokhora skrev en liten anekdot om den här boken här om dagen. Du hittar det inlägget HÄR.

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Legend – Marie Lu


Åh, vad jag älskar att få hem nya böcker i lådan. För några veckor sedan letade sig Legend hem till mig (tack Modernista) med en massa lovord och löften på baksidan. Filmatisering på G och en massa hype.

Och den levde nästan upp till förhoppningarna.

Legend är ytterligare en bok i bakvattnet efter Hungerspelen, en postapokalyptisk värld med diktaturstat, pesthot och mörker. I det här möter vi Day – pojken som staten hatar för att han hela tiden lyckas lura den och en av de mest eftersökta brottslingarna i landet – och June – underbarnet med högsta betyg på prövningen som redan vid 15 års ålder lyckats ta examen från akademien där hon tränats för att bli en perfekt soldat för staten. Två helt olika personer med två helt olika öden. Och deras vägar korsas…

Det är en skön ”svepa-igenom”-bok som jag seriöst inte kunde släppa taget om. Jag stod och bakade småkakor med boken framför mig, bara för att få reda på vad som skulle hända på nästa uppslag. Visst, en del förutsägbara händelser men det är svårt att komma ifrån i tonårsromaner på något sätt. Just pojke-möter-flicka-grejen är ju alltid med och vetskapen om att allting inte riktigt är som det verkar, men trots detta är det en underhållande och gripande bok som lovar stort inför kommande böcker i serien. Definitivt läsvärt.

Här och här kan du få tag i boken, om inte annat, och jag råder dig som gillade Hungerspelen och liknande böcker att läsa den.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: Legend
Utgiven: 2013
Antal sidor: 296
Passande musik: Mörkt och stämningsskapande, eller bara elvispen som surrar om man tycker om att baka kakor.

 

Böcker · Dystopi · Litteratur · Romaner · Skräck

Kyss mig först – Lottie Moggach


Framför mig har jag boken Kyss mig först. En  bok som gjort mig helt, jävla, mållös.

Huvudpersonen Leila lockas in på ett internetforum kallat ”the red pill” efter att hennes mor gått bort. Där kommer hon i kontakt med sitens startare – Adrian. Han har en något underlig förfrågan till henne. Skulle hon kunna låtsas vara en annan person under en längre period, en person som vill ta livet av sig utan att någon ska märka det?Leila ska alltså vara den här kvinnan, Tess, på alla internetforum och fortsätta hålla kontakten med hennes nära och kära genom dessa under lögnen att Tess är på semester på avlägsen plats och sakta men säkert avsluta hennes kontakter mer sporadiskt.

Hej, sjuka värld, tänkte jag först när jag bara läste vad boken handlade om. Hur skulle det gå? Sen funderade jag lite till, och insåg att herregud – det skulle ju kunna lyckas, åtminstone ett tag. Och hur obehaglig är inte den tanken?

Idén bakom boken är ascool, jag tycker också att Moggach lyckas bra med att få ihop lösa trådar och det är spännande och gripande och sjukt intressant att läsa sig in i den här nya och väldigt filosofiska tanken. Den ger dock en viss, nästan lite bitter eftersmak och lämnar kvar en liten obehaglig rysning längs ryggraden.

Köp den här eller här, vettja, och tack Modernista. Hos bokus kan du förresten provläsa den också, smakprov äger.

Genre: Etisk roman, typ
Originaltitel: Kiss me first
Utgiven: 2013
Antal sidor: 282
Passande musik:
Tycker att Macklemores Same Love funkar skitbra, på något sätt.

Böcker · Dystopi · Fantasy · Författartips · Litteratur · Tips · Tonårsromaner

Vänta lite – det kommer snart mera


Det är svårt att hinna läsa och skriva en massa om böcker mitt i omtentaplugget – men måste ändå berätta att Veronica Roth’s Insurgent precis dök upp i min brevlåda i svensk översättning (tack Modernista Förlag). Fantastiska grejer som man kan få hem ändå. Boken kommer ut i bokhandeln på svenska den 24 augusti förresten, om någon mer är sugen efter fantastiska Divergent.