Böcker · Litteratur · Romaner

Rosengädda-trilogin av Emma Hamberg


Sommarkavalkaden fortsätter. Som en del av er vet älskar jag Emma Hambergs sätt att skriva – det är något i det vemodigt glada som liksom får mig att skratta och hoppa och le med hennes böcker och i sommar lyssnade jag igenom hennes Rosengädda-trilogi. Eller, de sista två (eftersom jag dumt och opåläst nog inte fattade att det var en trilogi och började med bok två).

Handling Larma, Släcka, Rädda i Rosengädda. Till Rosengädda flyttar Tessan för att rusta upp ett gammalt stationshus hon fått av sin vän Jane. Hon bor där med sin get. I brandstationen gråter Jonny för sig själv. Utbränd säger de, så nu får han inte vara brandman längre – utan bara en enkel brandinspektör. In sveper Rafael i det lugna samhället och allting liksom. Förändras.

I Vårjakt i Rosengädda dyker Tessans mamma oväntat upp. Hon ska tydligen bo i stationshuset med dem där och hjälpa till litegranna ett tag. Dyker upp gör också Erland. Han med det underliga språket och en mörk hemlighet.

Om jag någon gång skulle lyckas med min författarkarriär som jag inte ens påbörjat, ja då skulle jag vilja skriva som Emma Hamberg. Hur hon än gör så lyckas hon skriva på ett underhållande och lättillgängligt sätt, men ändå på ett sätt som berör in i djupet av själen – om ni förstår hur jag menar. Det är dagsaktuellt och oväntat, saker dyker upp som en liksom inte riktigt har väntat sig och alla får vara med. Varmt och välkomnande, helt enkelt, och att dessutom höra Emma Hamberg själv läsa in böckerna är liksom pricken på i:et. Punkt.

Böcker · Deckare · Litteratur · Spänningsroman

Järnblod – Liza Marklund


Hej och välkomna tillbaka efter en lång sommarledighet. Att vara småbarnsförälder och extrajobba och skriva kurskompletteringar och försöka driva mitt lilla miniföretag gav mindre tid till bokrecenserande – men nu hoppar jag upp på hästen igen, som vanligt.

Först ut i denna sommarkavalkad är avslutningen på Annika Bengtzon-serien som Liza Marklund skrivit på i arton år. Sprängaren kom alltså ut för 18 år sen och nu är Bengtzons äventyr slut. Ni som har läst här förr vet att jag är ett HUGE FAN av Liza Marklunds böcker, kombinationen av samhällskritik och samtidsbeskrivning med spännande vidriga våldsbeskrivningar och skrämmande mördarjakter funkar liksom klockrent för mig, så även i Järnblod.

Jag är alltid lite orolig när en serie ska avslutas, mest för att jag är orolig att slutet ska lämna mig otillfredsställd. Järnblod lämnar jag nöjd och belåten med en god känsla i kroppen. Vad händer i boken? Jo, Kvällspressens papperstidning ska läggas ner. Bengtzon försöker också få upp mordet på Josefine (från Studio Sex) till ytan igen för att sätta dit den egentliga mördaren. Förutom det har hennes syster försvunnit, och hon måste dessutom försöka hantera sina panikattacker. Allt detta plus det vanliga familjelivet och försoningen.

Välskrivet och klockrent och jag känner mig nöjd nu. Jag är så glad att jag fått läsa mig igenom 11 böcker med Annika Bengtzon, och att hon fått följa med mig i så många år.

Och som Liza Marklund själv sa i sitt sommarprat i år, så är Annika Bengtzon någon att använda – att plocka fram när saker inte går som det ska. ”Var lite obekväm och ställ lite krav, ska du se.”