9-12 år · Barnböcker · Böcker · Deckare · För mindre människor · Litteratur · Tonårsromaner

Poppy Pym och Faraos förbannelse – Laura Wood


wood_poppy_pym_och_faraos_forbannelse_omslag_inbPoppy, Poppy, Poppy. Vilken stjärna. Poppy Pym hamnar på en cirkus som bäbis när cirkusens trollkarl drar upp henne ur en hatt, och där växer hon sen upp. Efter många år bland cirkusdjur och akrobater tycker hennes fostermor att det är dags för henne att börja skolan. En internatskola för fina barn vid namn Saint Smithen’s. Saint Smithen’s är så långt ifrån cirkusen en kan komma, en får inte hjula bland husen eller klättra i träden och vissa av lärarna är så himla elaka. Men det känns ändå lite som ett äventyr, särskilt när skolan ska ställa ut en massa egyptiska saker, varav en ädelsten som sägs vara förbannad…

Poppy Pym är en bok skriven för barn i (vad jag gissar) 10-12 års åldern, ungefär, men jag som vuxen har både apgarvat (skojar inte, Poppy Pym är så himla lustig att jag skrattade högt ofta och mycket) och ryst ihop med. Det är spännande och upplösningen otippad. Och alltså, dialogerna med cirkusen i telefon är så skrattretande att magmusklerna värkte lite ett tag. Det är alltså både läsvärt och underhållande. Mysteriet driver hela tiden läsdrivet framåt och Poppy och hennes vänner är både humoristiska och empatiska att följa.

Att boken DESSUTOM använder ordet ”hen” för första gången i läsminne är bara att extra plus i kanten. Att författaren dessutom restagramade min kommentar om det gav mig både goose bumps och starstruck-känslor. IMG_0416

Böcker · Fantasy · Litteratur · Tonårsromaner

Den unga eliten – Marie Lu


Minns ni Legend. Den där postapokalyptiska boken med två huvudpersoner som försökte befria det korrupta riket. Här är samma författare, men en helt annan värld.

Den unga eliten står Adelina Amouteru i huvudrollen. De lever i ett rike där det för en handfull år sen härjade en hemsk blodfeber, alla vuxna som drabbades dog medan barnen fick olika kroppsliga märken. En del fick hår i anmärkningsvärda färger, stora ärr och andra särdrag – nu kallas de malfettos och de hatas och spottas på. En hel inkvisation lägger ner sin tid på att jaga och döda dessa, särskilt de så kallade elitisterna – dem blodfebern lämnade med speciella gåvor.

Adelina lever med sin hemska pappa, och får en dag nog. Hon rymmer. Fångas in av inkvisitorerna men räddas av den mystiske Enzo – ledaren för Dolksällskapet, en hemlig grupp av malfettos med mål att ta över hela riket.

Det är en helt okej bok. Historiska inslag i en fantasyvärld med magi och onaturliga krafter, men den når tyvärr inte riktigt upp till den status Marie Lu lämnade efter sig efter Legend-trilogin. Det är helt klart en bra bok, men jag blir inte alls lika medtagen och gripen som hennes tidiga böcker gjorde mig. Det är synd. Att dessutom klämma in den obligatoriska romansen känns lite trist (ja, det kritiserar jag ofta men jag är SÅ TRÖTT på att läsa om vad jag anser vara rätt onödiga romanser i varenda bok som riktar sig mot ungdomar. Kom igen nu.) men i övrigt är det spännande och jag är ju ändå sugen på att läsa vidare om Adelina och elitisterna. Slutet lämnar liksom efter sig en känsla av otillfredsställelse som jag vill släcka. Så, fortsättning tack, men lite mer spänning 🙂 Oförutsedda element finns det en hel del av, och det uppskattas, men lite mer känsla.

För att avsluta måste jag ändå säga att Marie Lu är en skicklig författare, absolut, däremot når den här bara inte riktigt lika högt som Legend.

Böcker · Fantasy · Tonårsromaner

Den röda pyramiden – Rick Riordan


Har du läst Percy Jackson-böckerna? Det har inte jag (gav upp efter halva första pga guud så jobbigt skriven), men det här är en bok av samma författare och det ger mig ett visst sug att försöka mig på även dem. I Percy Jackson möter vi ju en massa grekiska gudar (hur jag vet? Jo, jag såg ju faktiskt filmen.). Första boken i Kanekrönikan innehåller istället en hel drös av de lite mindre kända egyptiska gudarna.

”VARNING. Följande text är en utskrift från en ljudinspelning. På en del ställen var ljudkvaliteten dålig. En del ord och meningar är kvalificerade gissningar från författarens sida.” Så börjar första boken i Kanekrönikan. Hittills har jag inte mött en bok som startat så. Det väcker mitt intresse. Rösterna och skrapet börjar direkt i mitt huvud och jag är fast.

Vi har alltså Carter Kane, en liten kille som rest världen runt med sin pappa sen hans mamma dog. Pappan är arkeolog med fokus på just Egypten och den egyptiska mytologin. Vi träffar honom i London, det är en av årets 2 besöksdagar – dagen då de besöker Carters syster Sadie som istället fått växa upp hos sin mormor. Just den här dagen är syskonen Kanes pappa ovanligt nervös, spattig och orolig av sig. De åker till ett museum och boom, pappan försvinner ner i ett mörkt hål och ett gäng egyptiska gudar släpps lösa. Carter och Sadie tycks vara de enda som kan rädda mänskligheten från den onde Set och totalt kaos.

Det är alltså en bok i ganska samma stil som jag misstänker att Percy Jackson-böckerna är (de som läst dem säger att det är så åtminstone). Det är lättläst, snabbt och intresseväckande. För en högstadieelev tror jag att tjockleken kanske avskräcker lite, men innehållet tror jag skulle gripa tag i vilken 14-åring som helst. Tilltalar ju mig, som är gammal i gemet. Jag lär mig massor om den egyptiska gudavärlden samtidigt. Skulle den fått ett betyg på en femgradig skala hade den fått en stark trea, för den är ju bra. Godkänd. Trevlig. Perfekt konsumtionsläsning och perfekt ungdomsbok. Tipstips som present till den där läslusen du har som kusin eller lillbrorsan eller så.

Sugen på ett smakprov? Det hittar du nämligen HÄR.

9-12 år · Allmänt intressant · Övrigt · Böcker · För mindre människor · Litteratur · Personligt · Si/Fi · Skräck · Tonårsromaner

Erika Vallin – jag jobbar långsamt


Alltså, ursäkta mitt långsamma tempo – men jag kämpar vidare med Erika Vallins Eunomia-trilogi. Det är verkligen inte det att jag inte älskar böckerna, för det gör jag verkligen, så det är egentligen ingen kamp. Jag njuter av varje sida, och vill liksom få den här sammanhängande sträckläsningen när jag läser böckerna. Det leder dock tyvärr till att det blir lite för lite läst 😦 En absolut nackdel med att vara föräldraledig med en liten parvel som liksom vill leka och hänga och pocka på uppmärksamhet en del. Sen när liten väl sover vill en ju hänga tvätt, ta hand om disk, kanske dammsuga upp de där små ärtorna under köksbordet och de nertrampade majskrokarna i vardagsrumsmattan. Att jag dessutom fastnat i *skäms* Paradise Hotel gör att ytterligare lite kvällstid försvinner i intet.

TROTS detta måste jag dock säga att jag rekommenderar Flickan vid glastornet till varenda jävel som frågar om boktips. Varför? Stark brud i huvudrollen. Läskig och skrämmande men också ashäftig bakgrundshistoria. Vänskap, släktskap och mysterier. Har träffat få mellanstadiebarn som inte gillar den kombinationen – känns som en svensk Harry Potter/vuxnare Martin Widmark/skräckroman a la tweenie. Full rapport kommer nog i slutet av nästa vecka (min partner åker bort=mer kvällstid till inget annat än läsning/däcka utmattad i soffan). Lovar!

Böcker · Dystopi · Litteratur · Ljudbok · Si/Fi

Enders game – Orson Scott Card


 WOAAH! Äntligen har jag lyssnat mig igenom den här skatten.

Enders Game skrevs på 80-talet av en amerikansk si-fi-författare. Boken cirkulerar kring lilla Ender (Andrew) Wiggin. Bara sex år gammal skickas han upp till ”Battle school” – placerad i rymden i jordens gravitationsfält – för att tränas till att bli en soldat i kriget mot ”the buggers”, en annan till synes intelligent livsform som attackerat jorden åratal tidigare. Träningen sker genom en massa krigssimulationer i nollgravitation. (alltså ursäkta alla engelska termer, att försöka översätta dem känns inte som min sak – utan översättarnas). Är Ender den enda som kan rädda mänskligheten?

Hej, så kul det inte lät när man beskriver det så. Men tänk tanken, du lär ju ha gjort det ändå, en annan livsform som attackerar jorden. En skola utan gravitation där du lär dig döda dem. Planerar strategier. Luras av staterna. Detta är en skola som skapats globalt, gemensamt. Detta trots pågående politiska stridigheter mellan olika grupper på jorden. Det är lika mycket ett samhällsförklaring som en rymdroman. Den är najs. Fortsätter nu med efterkommande böcker, och råder er att läsa Enders Game.

Kanske är filmen värd att se, den som nyss kom ut med Harrison Ford som Colonel Graff, han som i början övervakar Ender. Jupp. Så är det. Läs nu!

Genre: Si/fi
Originaltitel: Enders Game
Utgiven: 1985
Antal sidor: 375

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Legend – Marie Lu


Åh, vad jag älskar att få hem nya böcker i lådan. För några veckor sedan letade sig Legend hem till mig (tack Modernista) med en massa lovord och löften på baksidan. Filmatisering på G och en massa hype.

Och den levde nästan upp till förhoppningarna.

Legend är ytterligare en bok i bakvattnet efter Hungerspelen, en postapokalyptisk värld med diktaturstat, pesthot och mörker. I det här möter vi Day – pojken som staten hatar för att han hela tiden lyckas lura den och en av de mest eftersökta brottslingarna i landet – och June – underbarnet med högsta betyg på prövningen som redan vid 15 års ålder lyckats ta examen från akademien där hon tränats för att bli en perfekt soldat för staten. Två helt olika personer med två helt olika öden. Och deras vägar korsas…

Det är en skön ”svepa-igenom”-bok som jag seriöst inte kunde släppa taget om. Jag stod och bakade småkakor med boken framför mig, bara för att få reda på vad som skulle hända på nästa uppslag. Visst, en del förutsägbara händelser men det är svårt att komma ifrån i tonårsromaner på något sätt. Just pojke-möter-flicka-grejen är ju alltid med och vetskapen om att allting inte riktigt är som det verkar, men trots detta är det en underhållande och gripande bok som lovar stort inför kommande böcker i serien. Definitivt läsvärt.

Här och här kan du få tag i boken, om inte annat, och jag råder dig som gillade Hungerspelen och liknande böcker att läsa den.

Genre: Si-fi dystopi
Originaltitel: Legend
Utgiven: 2013
Antal sidor: 296
Passande musik: Mörkt och stämningsskapande, eller bara elvispen som surrar om man tycker om att baka kakor.

 

Övrigt · Böcker · Dystopi · Fantasy · Litteratur · Tonårsromaner

Veronica Roth – Divergent


Min första läsplattebok – ja, för det blev en sån ändå – och jag började läsa ett prov av en bok som liksom kom med min Sony PRS-T2:a som hette Divergent. Oklipsk som man är ibland uppfattade jag inte att det bara var ett provsmak och blev snabbt fångad in i den postapokalyptiska världen som Veronica Roth målar fram.

Vi befinner oss i ett uttorkad, ruinbelamrat Chicago. Huvudpersonen Beatrice är 16 år, och måste nu välja vilken grupp hon vill tillhöra i det nyskapade samhället (som jag antar skapats efter någon slags kris). Det finns 5 olika grupper: Abnegation (förnekelse), Erudite (lärda), Amity (vänskaplig), Candor (uppriktighet) och Dauntless (orädd). Hon är född in i Abnegation, men vet inte om det är vad hon vill välja för resten av sitt liv.

Sen följer såklart valet och initieringsprocessen in i den grupp man valt för att man ska visa att man verkligen hör dit och att man väljer gruppen framför familjebanden ”Faction before blood” är mottot. Och hon är tuff, och självständig och det är helt underbart att läsa om Beatrice – Tris – och det här helt annorlunda livet som har uppkommit i reaktion mot vårt nuvarande levnadssätt där folk är själviska, ointelligenta, fega, lögnaktiga och elaka. Ashäftigt!

Delvis påminner den om Hungerspelen-trilogin, delvis lite om Metro 2033, och det är trevligt att känna igen sig lite och det är så himla skönt att bara dras med in i en möjlig framtid. Det enda tråkiga är när kärlekshistorien börjar uppdagas. Såklart kan inte en tonårstjej få vara huvudperson i en historia där hon INTE faller head over heals för en beskyddande, äldre kille som hon egentligen inte borde falla för. Inte ens i den här hitte-på-världen som är så långt ifrån vår den kan bli. Annars är boken toppen, tycker jag. Det är gripande och intressant och sådär lagom svindlande då och då och man vill liksom bara veta mer. Som tur är finns det en uppföljare också.

Boken släpps på svenska i november, enligt adlibris, och jag råder er att läsa den. För rent nöjes skull.

Genre: Postapokalyps/futuristisk Sifi/tonårsroman
Originaltitel: Divergent
Utgiven: 2011
Antal sidor: 285
Passande musik: Jag tror något i stil med den här