365 böcker du borde läsa intervjuar · Författarintervju

Intervju med Arne Norlin


365 böcker du borde läsa intervjuar författaren till Tidstvillingarna, Halvan-böckerna och så många fler, Arne Norlin. Norlin har svarat på ett gäng frågor angående boken Tidstvillingarna som är skriven tillsammans med Nya Zeeländskan Sally Astridge. Jag tycker att det är superhäftigt att få reda på hur processen bakom en bok går till, hur tanken startar och vad som liksom döljer sig mellan pärmarna som jag som läsare inte vet om. Så det var det jag valde att fråga om, här kommer intervjun bara hos mig på 365 böcker du borde läsa! 😉

 

 

  1. Jag är jättenyfiken på hur idén till den här boken startade, och även hur samarbetet kom att bli av. Hur gick det till i starten av bokskrivandet? Och hur gick det att samarbeta kring en text på det här sättet?

Jag fick idén till boken för sju åtta år sedan. Flera olika tankar kolliderade. Det började med att jag läste Bruce Chatwin. Han skrev mycket om urinnevånarna i Australien. Och de håller på med något som liknar tidsresande. I det första utkastet var pojken aborigin. Parallellt började det med en bild: en obekant pojke som dök upp på en flickas sängkant mitt i natten. En tredje tanke var att försöka skildra gruppbildande bland tjejer. Jag minns hur tjafsigt det ibland var i min dotter klass när hon gick på mellanstadiet och i början på högstadiet. (Hon är i dag 36 och har två egna barn.) Kompisar kunde förskjutas på nolltid. Föräldramötet, där de bråkar om vart de ska åka på klassresa, är direkt hämtat från ett möte när hon gick i sexan.

Fast jag fick ingen stil på den andra halvan av historien, den om pojken, så manuset åkte ner i lådan – eller rättare sagt i datamappen för ”gammalt skräp”. Jag minns att jag tänkte att det här blir väl aldrig något.

För nio år sedan åkte jag och min hustru till Nya Zeeland första gången. Vi föll som furor för landet, naturen, maten och framför allt människorna. Vi har återvänt varje år sedan dess. Vi träffade Sally på bridgeklubben i Nelson, började umgås lite försiktigt, hon berättade att hon skrivit några romaner (som vi läste – de var bra) och till sist tog jag mod till mig och frågade om hon ville skriva den nyzeeländska delen av Time Twins. Sommaren 2013 översatte jag bitarna om Astrid till dålig engelska, Sally skrev om dem till riktigt engelska och la på grunden i Tamatis historien. Sedan, när vi sågs igen i december 2013, pratade och diskuterade vi en massa och Sally skrev klart. Till sist, vårvintern 2014, översatte jag alltihop tillbaka till svenska.

Det finns alltså även en engelsk version, som vi hoppas ska komma ut på Nya Zeeland (och därigenom i Australien och i Storbritannien) nästa höst.

  1. Boken handlar ju om Tamati som dyker upp hos sin tidstvilling Astrid i Sverige. Jag tycker att tanken på sina tidstvillingar är ashäftigt och undrar vart det kommer ifrån. Är det något som är del av det maoriska kulturarvet eller något ni som författare hittat på själva?

 Egentligen svarade jag på det ovan. Bruce Chatwin. Läs Drömspår (Song lines) så förstår du. Det finns en bra sammanfattning av boken på engelskspråkiga Wikipedia. Aboriginerna i Australien är nog lite mer ”spirituella” än de mer jordnära maorierna på Nya Zeeland. Fast alla ursprungsbefolkningar bär med sig seder och traditioner som kan verka speciella när vi möter dem i dag. Jämför med samerna och deras schamaner, nåjderna. Eller med indianerna i USA.

  1. En sak som imponerar mig mycket är att hela boken verkligen får mig att känna mig som elva år igen. Hur gör ni för att hålla er kvar i elvaåringens verklighet?

Jag har fått frågan förut och brukar svara så här: Vad som skiljer bra barnboksförfattare från andra är att vi minns hur det var att vara fem, åtta eller elva år. Det gör oss kanske också lite barnsliga. När jag skrev fotbollsserien Fans (med Andreas Palmaer), som också handlar om en kille och en tjej, och där jag skrev tjejen, fick jag en gång en fråga från en flicka om hur jag som ”gammal gubbe” (hon sa inte så, men det var väl ungefär vad hon menade) kunde tänka mig in i hur en tolvårig tjej tänker. Svaret är att vad jag upplevde som tolvårig kille inte skiljer sig särskilt mycket från vad en tolvårig flicka av i dag gör. Jag blev också sviken av en kompis, även jag längtade efter någon att hålla i handen och lyckan att göra ett snyggt fotbollsmål har heller inte ändrat sig på femtio år.

  1. Jag vet ju att du Arne Norlin tidigare skrivit många barn och ungdomsböcker, bland annat de om Halvan, hur skiljde sig det här projektet från tidigare böcker?

Den största skillnaden är nog tiden. Det tar cirka två månader att skriva ett manus till Halvan. (Sedan håller tecknaren Jonas Burman på i fyra månader.) Tidtvillingarna tog två år. Fast det var det verkligen värt.

Jag har sällan problem att arbeta tillsammans med andra. Mina första barnböcker, som Nussekudden, skrev jag med Håkan Jaensson, som fortfarande är en av mina bästa kompisar. Jag tror att prestigelösheten kommer från åren som journalist. På Aftonbladet vande man sig vid att andra skrev om. Och jag var också en av dem som skrev om andras artiklar.

  1. Vilken är er egen favoritscen i boken? Mitt hjärta brast lite när Astrid lyckades ta sig till Tamati genom tidsresandet för att rädda honom ur lerhögen, när hon grävde fram honom med sina bara händer, men var det samma sak för er?

Lerhögen är också min favorit. Liksom Sallys. Det lustiga är att just det var min idé – och det är nog den enda del av boken där det är jag, och inte Sally, som skrivit om Tamati. Fast hon la sin ton och sin kunskap på kapitlen till sist. Min första tanke var att han skulle hamna mitt i en jordbävning, som Nya Zeeland drabbas av med jämna mellanrum. Men det var för svårt och visade sig vara lite för läskigt. Liknande ras som det som drabbade Tamati inträffade i Nelson-området efter ett häftigt regn i december 2012. Hus åkte iväg och vägar försvann.  En del av husen, som står på slänter men ännu inte rasat iväg, är fortfarande omöjliga att bo i.

  1. Som avslutning: om ni får välja mellan Nya Zeeland och Sverige – vad väljer ni då?

Jag skulle gärna leva resten av mitt liv på Nya Zeeland, men med barnbarn och med en hustru som fortfarande arbetar för fullt är det inte riktigt möjligt än. Jag vet att Sally tycker likadant. För henne är Nya Zeeland också bäst! På grund av hennes mans arbete (chef på Rolls Royces flygmotorfabriker) har de flackat runt i världen. I 26 år bodde de i Derby i England och de har fortfarande kvar ett litet hus där. De har också bott i Seattle, Miami och Sydney. Det var så Sally började skriva. Hon kunde inte arbeta som lärare vare sig i USA eller i Australien. Deras fyra barn är spridda runt om i världen och de använder Derby som bas under vår sommar för att hälsa på dem – och barnbarnen.

9-12 år · För mindre människor · Tonårsromaner

Tidstvillingarna – Arne Norlin & Sally Astridge


”Vi är drygt 7 miljarder människor på jorden. Varje år föds det ungefär 140 miljoner nya barn, stod det på Wikipedia. Om man delar 140 miljoner med 365 dagar, sedan med 24 timmar, sedan med 60 minuter och till sist med 60 sekunder får man sju. Det betyder att jag och sex andra elvaåringar på jorden kan ha fötts exakt samma sekund. […] Men säg att jag har tre eller fyra tänkbara tidstvillingar.”

Möt Astrid, en elvaårig tjej som går i en vanlig skola i vanliga Sverige. En natt dyker det upp någon i hennes sovrum. Och natten efter igen. Han är Tamati. En elvaårig maorier från Nya Zeeland. De råkar vara födda samma sekund, och är därmed tidstvillingar. Om en anstränger sig noga och tänker på ingenting och lägger fokus på bara en punkt i huvudet, då kan en resa i tiden till sin tidstvilling har Tamatis farfar berättat för honom. Och det fungerar. Där, i nätterna, börjar en vänskapsrelation bortom gränserna. De hjälper varandra med problem de har i sina egna liv, som mobbing och för stora krav, med ett annat perspektiv från en annan värld på samma planet.

Innan du börjar läsa behöver du nog skaka av dig det här begreppet ”barnbok”, för det finns inte. Den här boken berör mig, trots att det var en halv livstid jag var elva år. Konceptet tidstvilling är ashäftigt. Tänk att det finns någon som är född exakt samtidigt som mig?! Boken tar upp reella vardagsproblem för två ungdomar på varsin sida av jorden, och visar att våra liv trots allt är ganska lika. Jag får en inblick i den maoriska kulturen som jag aldrig direkt mött förut och vill rekommendera den till alla mellanstadielärare för att inte glömma den mobbing och den hemskhet en del barn trots allt utsätter varandra för. Jag önskar att boken funnits när jag var elva, för att påminna mig om att jag inte var ensam och få mig att drömma om någon född samtidigt som mig som kunde bli min vän. ‘

Däremot, några minus, språket är ibland nästan lite väl enkelt och storyn som jag tycker är mysig och trevlig känns nästan på gränsen till för enkel. Men det håller liksom hela vägen in. Den enda ordentliga kritiken från min sida är väl det här med romantiken, kan inte två personer av olika kön vara vänner utan att den där jävla kärleken kommer in i bilden? Skulle så gärna vilja läsa om två barn som bara får vara vänner. Snart kanske vi kommer dit också.

Tror att det kommer bli en oerhört uppskattat bok av många, för att sammanfatta. Många kan känna igen sig och lära sig saker som en nog aldrig kommit i kontakt med förut. Och sen gillar jag ju egentligen det romantiska ”pirret i magen” som skapas ändå. Tack!

Boken släpps under september månad, så varför inte beställa den direkt här.

Genre: Ungdomsbok 9-12 år
Originaltitel: Tidstvillingarna
Utgiven: 2014
Antal sidor: 297 sidor

Övrigt · Böcker · Personligt · Tonårsromaner

Det kommer, det kommer


Det känns som min stående fras här på bloggen ”Det kommer”, men den här gången är det sant. Jag har precis fått tag i exemplar av Erika Vallins avslutande bok om landet Eunomia, och den heter just det. I läsplattan ligger också ett nytt samarbete mellan Arne Norlin & Sally Astridge som heter Tidstvillingarna. Skulle gett mig på det tidigare, men internet har legat nere sen åskstormen för tre veckor sen. Så snart, snart, snart fylls det med massa härliga böcker!