Böcker · Litteratur · Tonårsromaner

Anna och den franska kyssen – Stephanie Perkins


Annas pappa tvingar henne att byta skola inför sista året i high school. Inte bara byta skola. Byta land. Hon som trivdes så bra i Atlanta, med bästa kompisen nära och den där killen hon spanat på i typ tusen år hade ju äntligen kysst henne. Nu ska hon gå på en privat internatskola i Paris. Och hon kan ju inte ens ett enda ord franska.

Men sen blir det ju rätt bra. Särskilt när hon träffar honom. Étienne St. Clair. Han med flickvännen. Fast ändå blir de bästa kompisar. Ja… Du kan ju gissa vart det här leder?

Anna och den franska kyssen är en lättsam och dödsromantisk fladder-i-hjärtat-bok som får mig att liksom önska att jag var sisådär 16-17 år gammal igen och nyförälskad med ben som snuddar varandra i en biosalong och drömmar som liksom inte får bli sanna. För romantiken är förbjuden. Du får inte flörta med en upptagen kille. I helhet får boken ett högt betyg för genren, det är romantiskt och gulligt och charmigt och dessutom på gatorna i Paris. Romantikfaktor 3.0 minst. Så om du vill ha lite hjärtslitande tonårsfiktion så är det här något för dig. I promise.

Men en definitiv nackdel – omslaget. Klyschigt utan dess like. Nu vet ni.

(köp här och tack modernista!)

Böcker · film · Litteratur · Romaner · Tonårsromaner

Förr eller senare exploderar jag – John Green


Möt sextonåriga Hazel Grace Lancaster. Enligt hennes mamma är hon deprimerad. Hon går i en stödgrupp för andra som hon. Andra med cancer. Ja, hon är ju en ganska vanlig tonåring förutom den rätt imponerande satellitgruppen som växer i hennes lungor.

I stödgruppen är det rätt deppigt och trögt. Patrick har berättat om sina testiklar sisådär 750 gånger. Så en dag är han där. Augustus Waters. En friskförklarad cancerpatient med benprotes. Och han slutar inte titta på henne.

Det här är deras kärlekshistoria.

John Green lyckas genom bokens inte alls särskilt omfattande mängd få mig att gråta ungefär 317 gånger. Trots att jag såg filmen först. Trots att jag vet vad som händer. Välformulerat, tilltalande, rörande. Hjärtat värker.

Mitt perspektiv har ändrats från när jag såg filmen dock, när jag levde mig in i huvudpersonens liv och tankar och kärlek och allt det där. Sådär som en sextonåring kände jag mig då. När jag läser boken ser jag allt från föräldrarnas perspektiv istället. Tänk att se ditt barn tyna bort i en sjukdom som inte har något bot. Att alltid leva med rädslan. Kanske är det därför jag bölar mig genom boken.

Den klassas som en ungdomsbok – men vad innebär det egentligen? Läs den alla barn, unga, föräldrar, gamla, vuxna. Läs den nu.
 

 

Böcker · Dystopi · Litteratur · Si/Fi · Tonårsromaner

Tystnaden i bruset – Patrick Ness


Det kanske inte kommer som en överraskning för någon att jag är lite småförtjust i tonårsdystopier (varför man kallar dem tonårsböcker funderar jag alltid lite på). Så hittade jag en till, som legat i en bibliotekspåse lite för länge, just Tystnaden i bruset.

Vi får landa på en ny planet i Ness’ verk, i en stad kallas Prentisstown. En sjukdom på planeten har gjort att alla män kan höra varandras tankar – varandras brus – och alla kvinnor dog av sjukdomen drygt 13 år tidigare. Todd är den enda kvar i staden som ännu inte blivit MAN, utan bara är en pojke, utanför allting tillsammans med en hund. Så en dag märker han Tystnaden, ett glapp i allt brus. Och när de andra i staden hör vad han sett måste han omedelbart fly ut i det ingenstans han förväntar sig. Men inget verkar vara som han lärt sig.

Stefan Ekman säger på baksidan av andra delen, Cirkeln och Pilen: ”När jag försökte läsa och borsta tänderna samtidigt insåg jag att det här var en av de mest fängslande böckerna jag läst på väldigt länge.” Delvis håller jag med, för efter att ha sprungit med Todd över halva Nya Världen kunde jag inte låta bli att åka raka vägen till biblioteket och få tag i del två och tre. För trots att det ibland går lite väl fort, och ibland är lite väl slarvigt (för att inte prata om skrivspråket genom boken, ”mä”, ”varelsär” osv. – ja, jag förstår att det är meningen, men det irriterar ändå) så kan man inte låta bli att bli meddragen och man vill ju veta mera.
Och vad mer behöver man egentligen av en trevlig bok, att man känner en önskan att bläddra vidare?

Genre: Tonår/Roman/Dystopi
Originaltitel: Chaos Walking Book One: The Knife of Never Letting Go
Utgiven: 2009
Antal sidor: 412
Passande musik: Något du hetsar till, typ Hajen-temat.

Finns förresten på rean just nu, för typ en femtiolapp. Värt?